Antisemitism handlar om att fördöma judarna utifrån deras ras. Det gör aldrig kyrkofäderna. För dem handlar det om tro och attityd. Man kan inte heller bedöma gången tid efter vår tids förutsättningar.
Kyrkofäderna predikade mot judarna, har Per Hammarström alldeles riktigt noterat (8 juni, 6 juli). Men när han skall bedöma vad detta betyder gör han två fel.
För det första kallar han det för ”antisemitism”. Det är ett felaktigt bruk av termen. Den började inte brukas förrän på 1800-talet och handlar om att fördöma judarna utifrån deras ras. Det gör aldrig kyrkofäderna. För dem handlar det uteslutande om tro och attityd. Motsvarande gäller för övrigt Luthers antijudiska förkunnelse. Det är därför inte riktigt att säga att går en ”linje från adversos Judaeos till Förintelsen”. Hur illa det än är med gångna tiders judeförföljelser, kom frågan om ras, som ledde till modern antisemitism, in långt senare.
För det andra gör han det vanliga felet att bedöma gången tid utifrån vår tids förutsättningar. Den religionsfrihet, som vi finner närmast självklar, är en förhållandevis modern företeelse. Vid reformationstiden delades Tyskland upp efter principen ”cuius regio, eius religio”, det vill säga fursten bestämde vilken tro som skulle vara (allena)rådande i hans område.
I vårt eget land gällde tills för drygt hundra år sedan denna princip. Den framväxande frikyrkligheten drabbades ju av den. Medborgare som offentligt avvek från den evangelisk-lutherska tron landsförvisades.
När Chrysostomos predikade mot judarna hade kristendomen proklamerats som statsreligion i det romerska väldet. Han agerade utifrån den sedan urminnes tid rådande tanken att ett rike skulle ha en gemensam tro. Det är ju för övrigt den gammaltestamentliga hållningen: i det israeliska folket får ingen främmande tro förekomma.
Bakom kyrkofädernas hårda ord om judarna ligger den kamp mellan kyrkan och synagogan som pågick. Det var länge ovisst vem som skulle avgå med segern. Det är tydligt att kyrkofäderna var frustrerade över att judisk tro fortfarande förekom. Kyrkans ständigt upprepade budskap om att Jesus var den profetiskt utlovade Messias/Kristus accepterades inte.
Men att kyrkofäderna predikade mot judarna betyder inte att de förnekade kyrkans judiska arv.
När Marcion på 100-talet ville rena kyrkan från allt judiskt, tydligast genom att utesluta Gamla testamentet ur den kristna Bibeln, fördömdes hans tankar. Guds handlande med det judiska folket ingick i hans frälsningsplan. Jesu verk och budskap kunde inte förstås utan det gammaltestamentliga budskapet om Messias.
Marcion menade samtidigt att den gammaltestamentlige skaparen inte var densamme som den frälsande Gud som Nya testamentet presenterar. Också av detta skäl avvisades hans läror, vilket tydligt kommer till uttryck i den tro på Treenigheten som kyrkofäderna förkunnade. Deras förkärlek för askes har en mer komplicerad bakgrund än att de skulle ha format sin teologi i kontrast till den judiska skapelsetanken.
Att det finns olika aspekter på attityden till det judiska är Paulus ett exempel på. Han motarbetar aggressivt judisk tro, tydligast i Romar- och Galaterbrevet. Han kunde tala om ”de där hundarna, de där skadegörarna” (Fil. 3:2). Men samtidigt är han stolt över att själv vara jude och reflekterar i Rom 9-11 över vad judendomen positivt betyder i Gud planer för mänskligheten.
Det är nödvändigt att, som Per Hammarström gör, notera i vilka avseenden också kyrkofäderna var barn av sin tid. Men att säga att antijudisk predikan ”var så framträdande i kyrkofädernas förkunnelse” är att förlora proportionerna. Han tycks dessutom av denna anledning helt vilja avvisa kyrkofädernas förkunnelse. Men vem går fri, om detaljer som man måste ta avstånd från skall leda till totalt avvisande? Om kyrkofäderna gäller, som om andra, att man kan ta till sig vad som är gott, även om man finner att man måste ställa sig kritisk till somligt.
Publiceringsdatum: 2007-07-27
Avdelning: Opinion, Debatt1
Källa: Dagen
