Vad handlar egentligen de häftiga angrepp om, som företrädare för den Messianska Föreningen nu riktar mot den gemensamma kristna tron?
För den enkle troende rör det sig till syvende och sist om en fråga: Är det tillåtet, och riktigt, att vända sig i bön till Jesus? Är Jesus Kristus mer än människa - är han Gud, av samma väsen som Fadern - och därmed värd vår tillbedjan?
Stefan Blad och Lars
Enarsson snärjer in sig i resonemang om kyrkofäderna och Nya testamentet när de i stället borde tala i klartext om den lära de företräder: förnekelsen av Kristi gudom.
Ställd inför frågan om Jesus är Gud, svarar Blad: ”Det är en absurd lära av dem som inte vet var Gud är. Hur kan Gud födas? Hur kan Gud dö? Det är hedniska idéer om gudar och halvgudar som ligger bakom en sådan lära.” (Källa: Messianska Föreningens hemsida.)
När han får frågan hur Jesus kunde tillåta att man tillbad honom om han inte är Gud, svarar samme Blad: ”De tillbad inte honom. Det är fel på översättningen .... Tillbedjan är endast reserverad för Fadern.”
Den Messianska Föreningen framhåller att ”de texter som tycks visa att Jesus är Gud (på samma sätt som Fadern är Gud) kan alla hänföras till en annan syftning på meningsbyggnaden vid översättningen, eller att kommatecknet satts på ett sådant sätt att ordet Gud syftar på Jesus.”
Man tar sig för pannan och undrar var man hamnat! I da Vinci-kodens värld av osannolika konspirationer? Det är inte underligt om en och annan förbryllas över påståenden som dessa från trossyskon som i åratal tillhört pingstförsamlingar i Sverige.
Vad mer behöver sägas? Även den teologiskt oskolade, och kanske framför allt denne, inser att här har vi att göra med en så fundamental avvikelse från evangeliet att vi svårligen längre kan tala om kristen tro. Att anhängarna till Messianska Föreningen inte längre vill kalla sig kristna är därför helt logiskt, om än en stor sorg för dem som varit deras systrar och bröder i församlingsgemenskapen.
Vad som skapar ytterligare förvirring är att de på samma gång menar sig bygga sina övertygelser på Bibelns 66 böcker, vilket i och för sig sekter som utgått från den kristna kyrkan alltid gjort. Frågan ställs i sammanhanget: Ska vi grunda vår tro på Bibeln eller på kyrkofädernas skrifter?
Låt oss en gång för alla klargöra: vilka var egentligen kyrkofäderna? Ett gäng obskyra teologer som iscensatt en sammansvärjning för att hellenisera apostlarnas ursprungliga tro? Det är lätt att få det intrycket när man läser insändarna i Dagen den 27 juni.
De som historien benämner ”kyrkofäder” levde under kyrkans 700 första år. De utgör med andra ord åtskilliga hundra av dem som var den odelade kyrkans andliga lärare. Och framför allt: med något undantag var de alla församlingspastorer. Det var dessa som tillsammans med församlingarna, i gudstjänst och mission, försvarade den apostoliska tron mot irrläror, inte sällan av just det slag som Messianska Föreningen nu ger uttryck för.
För den tidiga kyrkans herdar fanns ett och endast ett riktmärke när tron bekändes: troheten mot det apostoliska arvet. Därför kallas den gemensamma kristna tron ”apostolisk”. I den uppsjö av evangelier och skrifter som var i omlopp under de första århundradena, enades den samlade kristenheten om de 27 skrifter som tillsammans med Gamla testamentet utgör kyrkans Heliga skrift. Vår bibel. Det är i denna skriftsamling uppenbarelsen av Fadern, Sonen och den helige Ande, i en enda gudom, skimrar som en gnistrande diamant. Kyrkofädernas förtjänst ligger i att de, med en flammande kärlek till Guds ord, traderar denna tro till kommande generationer.
Nu, om någonsin, är tid för ett fördjupat bibelstudium i församlingarna, för att rotas i den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga.
PETER HALLDORF, PREDIKANT OCH FÖRFATTARE
Publiceringsdatum: 2007-07-03
Avdelning: Opinion, Debatt1
Källa: Dagen
