Den här artikeln kommer att betona det faktum att när vi kallar Yeshua ”Guds son”, måste det logiskt sett betyda att han bara var en mänsklig varelse, skapad till Guds avbild med en speciell inriktning på ledarskap, vilket motsäger uppfattningen att ”Guds son” innebär inkarnerad gudom.
Varför kallar vi Gud vår ”fader”?
Om vi ska komma till sakens kärna betyder det att när vi kallar Gud vår ”fader” säger vi att han är vår skapare. Gud skapade den Första människan (ha-adam ha-rishon) genom att formge en varelse för en nära relation, likt den som finns mellan föräldrar och barn. I bildlik betydelse var den Första människan ”Guds son” (ben Elohim, jfr Luk 3:38). Besjälad med Guds ande (ruach) skapades ”Guds son” (mänsklig art) för att återspegla en synlig bild eller likhet med ”sin fader” (skapare) Gud. Det är självklart att en plikttrogen och lydig son återspeglar bilden av sin far tydligare än en opålitlig och olydig son. Som avkomlingar till det första människoparet (b’nei Adam) är vi ”Guds barn” (b’nei Elohim), skapade för att visa gudslikhet i våra liv. Vi visar Guds herravälde genom att råda över skapelsen och förvalta den, betjäna varandra och tjäna Gud (avodah). Det finns en tydlig härskaraspekt i mänsklighetens skapelse till Guds avbild och likhet. Det finns en mindre tydlig tjänaraspekt som är grundläggande för ett rättfärdigt ledarskap. Rätt ledarskap börjar med tjänande. Så vad hände med den Första Människan (Adam Rishon)?
I stället för att leva i den gudslikhet som hade givits till den Första Människan som ”Guds son” försökte Adam Rishon gripa efter gudslikhet som var förbjudet område och tillhörde uteslutande hans ”fader” (skapare), Gud. Detta bröt i själva verket ”far-son”-förhållandet av skapare-skapat (särskild skapelse). När man bröt mot Guds instruktioner togs möjligheten till ett varaktigt liv bort, men Gud lovade en tid av återlösning från konsekvenserna av denna brytning som skulle kulminera i mänsklighetens hopp (b´nei Adam, b’nei Elohim) att få smaka av frukten på livets träd och förvandlas från förgänglig dödlighet till oförgänglig odödlighet. Det skulle komma en återupprättelse till verklig gudslikhet för den art, som ensam i sitt slag, har skapats till Guds avbild och likhet för att kunna kallas ”Guds son” (barn). Gud förklarade att även om dennes häl skulle såras i processen skulle kvinnans säd krossa huvudet på ormen från Eden.
Härifrån har vi det messianska hoppet.
Med bilden av sin mänsklige ”fader” (tselem Adam, d’mut Adam) och bilden av sin himmelske ”fader” (tselem Elohim, d’mut Elohim) kallades denne väntade avkomling till det första människoparet för den Andra Människan (ha-Adam ha-sheni) eller den Sista Människan (ha-adam ha-acharon) därför att genom honom skulle den framtida återlösningen komma. Redan innan den första överträdelsen ägde rum hade Gud förutsett att en Andra Människa (”Adam Sheni”) eller en Sista Människa (Adam Acharon) skulle skapas. Han hade i åtanke belöning för rättfärdighet, liksom straff för synden och lösning på den. Denna förväntade mänskliga ättling (ben Adam) skulle rätta till mänsklighetens plats inom skapelsen genom att skapa en grund på vilken skapelse skulle förnyas med denna tidsålder och öppna väg för en framtida tidsålder. Denne ”son” skulle lyckas där den Första Människan misslyckades och förbli underordnad och lydig mot sin ”fader”(skapare) Gud. Denna väntade Andra eller Sista Människa (Adam) lider av ”hälsåret” under det att han är Guds trogne tjänare och betjänar sina medmänniskor genom att krossa Eden-ormens huvud. Så ska Gud upphöja honom och ge honom ledarskap över alla andra i skapelsen, för genom honom återlöser Gud skapelsen. Liksom den Första Människan (Adam) är huvudet av denna tidsålder, kommer den Andra eller den Sista Människan (Adam) att bli huvud för den framtida tidsåldern – vår ”äldre broder” som är grundläggare av den kommande världen. Han förtjänar den högsta platsen i skapelsen för han lever fullkomligt ut ”sonskapet” genom att återspegla likheten och bilden av sin ”fader” (skapare), Gud. Han sökte aldrig lägga beslag på den gudslikhet som han inte hade rätt till men levde ut den gudslikhet som givits till honom som mänsklig varelse, höjdpunkten av Guds skapelse.
”Guds son” och ”bildbärare” återspeglar Guds storhet, både som herre (regent) i skapelsen och som tjänare (förvaltare) av skapelsen. Han ödmjukar sig själv för att göra sin ”fader” (skapare) Guds vilja, från vilken hans storslagna roll i skapelsen kommer, så att genom denna skapelsens höjdpunkt Gud blir ärad som allt i alla. I påfallande kontrast till Första Människan (Adam) som skaffar sig en hedersplats i skapelsen, böjer sig den Andra eller Sista Människan (Adam) troget under sin roll att vara ”son” – en människa – som aldrig söker agera som om han inte var en människa som kom från sin ”fader” (skapare) Gud. Vi har att följa Yeshuas exempel.
Det är tydligt att Första Människan (Adam Rishon) inte var sin egen ”fader” (skapare) Gud. Mänskligheten kommer från Gud, original-objektet efter vilket ”Guds bild” är formad och inte tvärtom. Eller hur? Det är en ofantlig skillnad mellan att vara Guds bildbärare och att vara Gud. Det är samma slags skillnad som mellan en far och hans son. En son blir till bara för att hans far fanns till först, och som senare blir upphov till en son som en gång inte existerade. Eller hur? En son är inte sin egen far, inte upphovet till sin egen existens. Eller är han? Naturligtvis inte! Att vara ”Guds bildbärare” och att kallas ”Guds son” innebär att mänskligheten inte själv är Gud (självskapad, självexisterande) utan snarare en skapelse av den ende sanne levande osynlige Guden, vars bild och likhet mänskligheten bär som ett barn sin fars. Med andra ord, som ”Guds barn” har människorna sitt ursprung i Gud, källan till allt liv; Han har gjort oss och inte vi själva (Ps 100:3). Om inte detta är grundläggande, vad är det då? Det är grundläggande och viktigt.
Om vi ska komma till sakens kärna betyder det att när vi är ”Guds son” (barn) är vi en människa, en del av den art, som ensam i sitt slag, är skapad för att återspegla Guds bild. Varför har vi fått lära oss något annat då det gäller
Yeshua?
Med denna inledning i åtanke, låt oss fundera över innebörden av den andra delen av det brev som skrevs till de Yeshua-troende i Filippi och som har kallats Kenosis-teorin. (Kenosis = “the relinquishment of the form of God by [the Messiah] in becoming man and suffering”, Morris, American Heritage Dictionary, Houghton Mifflin, 1970, p.717). Låt oss undersöka dessa ord för att se om de leder till föreställningen att Yeshua ”tömde” sig själv eller på annat sätt lade åt sidan gudomliga privilegier, att han avstod från gudsgestalten genom att bli en mänsklig varelse och lida.
Fil 2:5
Var så till sinnes som Kristus Jesus var
(Fil 2:5)
Vad är det författaren i Filipperbrevet vill säga?
Om ni nu har tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek och gemenskap i Anden, om medkänsla och barmhärtighet betyder något, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och genom att vara ett i själ och sinne. Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras.
Syftet med vad som sagts är att peka på Yeshua, den man som Gud smorde, som vi bör söka efterlikna genom att lägga undan själviskhet, personlig fåfänga och stridslystnad. Vi bör i stället utöva ödmjukhet genom att anse andra som viktigare än oss själva och genom att söka andras välbefinnande, inte bara vårt eget. Detta syns tydligt.
Fil 2:6
Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud som segerbyte
(Fil 2:6) [Översättningen speglar inte helt korrekt textens andemening, övers. kommentar.]
OK, jag förstår. När Yeshua levde var han den fullkomliga bilden eller likheten eller synliga formen av vår Gud (HaShem) som är osynlig. Han visade Guds bild fullt ut liksom vi alla är avsedda att göra. Till skillnad från Första Människan (Adam Rishon) återspeglade han ”Guds bild” och ”Sonskapet” fullkomligt och förblev underställd sin ”fader” (skapare) Gud, i vars bild och likhet han var skapad. Han sökte aldrig efter gudslikheten som låg utanför de gränser som Gud planerat för mänskligheten; nämligen att återspegla inom skapelsen.
Som ”Guds son” (en skapelse, ensam i sitt slag, avsedd för ledarskap) fungerade Yeshua med Guds auktoritet som Israels ledare vilka kallades ”elohim”, ”gudar” eller ”domare” (Ps 82:6, Joh 10:34). Detta innebär att de är Guds representanter som ledare och fungerar som gudar (ledare, domare) för Guds folk. Han var det fullkomliga exemplet för en människa, den som man länge väntat på och som levde ut den gudslikhet han ägde som bildbärare (”Guds son”). Han sökte aldrig att ta Guds plats genom synd, genom försök att beröva sin ”fader” (skapare) den gudom som tillhör bara Gud.
Fil 2:7
… utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa
(Fil 2:7)
OK, jag förstår detta också. Även om Yeshua var skapad till Guds avbild för att visa Guds ledarskap (härskarroll) i skapelsen, sökte han inte efter gudslikheten som inte tillhörde honom utan levde ut sitt liv underordnad Gud, tjänade Gud och skapelsen som en annan nyckelaspekt av ”Guds avbild”, för Gud sköter skapelsen, uppehåller den och sörjer för invånarnas behov och lider också som en ”far” med sina barn. Även om Gud bestämt att Yeshua skulle få ett mycket framstående ledarskap i skapelsen sökte inte Yeshua detta ledarskap innan tiden var inne. Han gick igenom de nödvändiga steg av förödmjukelse under Guds mäktiga hand så att Gud, då tiden var inne, kunde resa upp honom till den hedersplats som Gud önskade ge honom. Han var en ”son” som lärde sig lydnad genom sitt lidande (Hebr 5:8). Gud lade testet om tjänarskapet framför honom för att se om han skulle klara det eller misslyckas; bara om han klarade det var han ”behörig” till den belöning som tillfaller en trogen och lydig ”son”, den som var en trogen och lydig tjänare (Jes 53:10-11).
Det var Herrens vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge och Herrens vilja skall ha framgång genom honom
(Jes 53:10-11)
Yeshua sökte inte efter otillbörlig gudslikhet.
Han härskade inte över andra utan fungerade i tjänst för andra ty han var en Adams ättling (ben Adam). Han fungerade i likhet av Mänsklighet (tselem Adam, d’mut Adam) en dödlig varelse precis som alla människor på den här sidan det eviga livet. Så är det!
Låt detta sinne råda hos er: Även om han var bestämd för ett oförlikneligt ledarskap, satte inte Yeshua sig själv över andra utan fungerade med ödmjukhet som en tjänare åt Gud och andra genom att själv avstå från ledarskapets rättigheter.
Hur kommer det sig att vi har fått lära oss att denna text undervisar oss om att följa Yeshuas exempel och avkläda sig gudomens privilegier (som allvetande, som närvarande överallt) genom att bli människa? Människor försöker säga att Yeshua hade alla Guds väsentliga egenskaper men valde att inte använda dem när ”Gud blev människa”. Men kan Gud upphöra att vara Gud? Om Gud som uppehåller skapelsen skulle dö, vad skulle då uppehålla skapelsen? Kan Gud förändra sin person och upphöra att vara Gud? Kan Gud dö? Kan den evigt existerande Guden upphöra att leva ens en tusendels sekund? Uppenbarligen inte! Hur mycket mindre skulle skapelsen kunna existera en tusendels sekund om Gud skulle upphöra att existera (vara vid liv) en bråkdels tid? HaShem är den ende sanne levande Guden som har skapat allt annat som existerar. Gud är oemotsägligt skapare, inte skapelse (skapat), Gud är ”fader”, inte ”son”. Gud är INTE vår ”bror”, men det är Yeshua. Gud kan inte dö. Människor kan dö och det gjorde Yeshua, men Gud reste upp honom från de döda (Apg 2:24; 1 Kor 6:14). Om vi är födda till människor har vi inget annat val än att vara människor. Vi kan inte bli del av en art som vi inte är, som om vi skulle kunna förändras och bli en häst eller en ängel. Vi kan inte bli gudom, även om vi skulle sträva efter det. På samma sätt kan inte Gud upphöra att vara precis den han är – evigt existerande, allvetande och den som tränger igenom skapelsen.
Varför har vi blivit lärda att tro att skaparen kan bli en skapad varelse så att vi ska tillbe en mänsklig varelse som Gud, snarare än att ha blivit lärda att vi ska hålla i ära och respektera Guds smorda människa, Guds förordnade styresman, som själv tillber ”fadern”, (skaparen) och betygar att han är den ende sanne Guden? Hur kunde så många av oss få denna sanning omvandlad och inte få tag i den tidigare? Vi litade på andra som litade på andra som ännu inte insett att detta var idéer som lagts på texterna av dem som kom hundratals år efter Yeshua och ersatt texternas judiska teologi med en innebörd som man lärt sig av sådana som kom från hednisk-teologisk bakgrund. Dessa hade beslutat att man inte ville ha den judiska synen på Gud och Messias.
Vi har handlat ännu värre genom att intala oss själva att tro att Tanach tillåter detta som ett möjligt val. Tänk dig! Är inte detta att byta ut sanning mot lögn, att tillbe Guds avbild som om det vore ”original-objektet” (Gud) och tillbe som gudom en förgänglig människa (en dödlig människa) som den oförgänglige Skaparen?
Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. … Fastän de kände till Gud, prisade de honom / HaShem/ inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor … Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär … De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen /i form av förgänglig (dödlig) människa/ i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter … Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är emot naturen. De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det (Rom 1:18-32).
Många av oss kryper ihop och förvånas över hur allt har kunnat spåra ur från den tro som Yeshua och hans första efterföljare hade. Se på frukten hos dem som byter ut sanning mot lögn genom personer som tror sig själva vara visa då de spekulerar i esoteriska teorier som föreslår att tillbe en människa som Skapare, när sanningen om HaShem är uppenbar. Låt oss följa Yeshuas exempel och vägra tillbe någon eller något annat än den Allrahögste, HaShem.
När ni ber /mitt folk/ … bed till din FADER (skapare) … så ska ni be: ”FADER vår som är i himlen”
(Matt 6:6-9).
Ni [hedningar] tillber vad ni inte känner (utövar främmande tillbedjan); men VI [Yeshua och hela det judiska folket] tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe FADERN i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill FADERN ha
(Joh 4:22-23).
FADER … Detta är evigt liv att de känner DIG, den ENDE SANNE GUDEN, och den som DU har sänt, Jesus Kristus, Guds smorde (ha-mashiach). (Joh 17: 1, 3).
När vi jämför den goda frukt som vi läser om i Fil 2 med den urusla frukten i Rom 1, har vi då inte funnit roten till kyrkohistoriens fasor (som ligger i dunkel) med förföljelser, mord, pogromer, inkvisitioner och förintelsen som frambringar sådan egendomlig tillbedjan (avodah zarah). Och har vi inte funnit den ohyggliga gudlösa frukten som avslöjar anspråket på att känna den ende Guden och att känna den ende Gudens son, som är ensam i sitt slag, genom tillbedjan av det skapade (”son”) som om han vore Skaparen (”fadern”)? Det är ett vittnesbörd om främmande tillbedjan som bär den mest märkliga och gudlösa frukt.
Det är så lätt att förstå. Det behövs inte någon esoterisk ”kenosis-teori”. Orden är tydliga: Yeshua sökte inte beröva Gud en gudslikhet som han aldrig var ämnad att ha.
Inte heller satte han sig själv över sina medmänniskor, även om han var bestämd till ett enastående ledarskap över skapelsen. Snarare avstod han från sina ledarskapsprivilegier, först genom att fungera som Guds högste tjänare och lägga ner sitt liv för sina medmänniskors bästa och sätta deras välfärd över sin egen. Här har vi att följa hans exempel för att frambringa den rättfärdiga och ljuvliga frukt som nämns i början av detta avsnitt av brevet till den Yeshua-troende församlingen i Filippi! Vad behöver vi veta mer?
Fil 2:8
Han ödmjukade sig själv
(Fil 2:8)
OK, detta hjälper oss att få en ny bild av vad som sagts här. Som avkomling till Första Människan bär Yeshua likhet med all mänsklighet: Adams likhet och avbild (d’mut Adam, tselem Adam). Han ser ut som en vanlig mänsklig varelse, inte som en supermänniska eller som en halvmänsklig halvgud eller odödlig gudom (Matt 9:8). Det är detta som förvånar. Han var en vanlig dödlig människa utan vackert utseende:
Han hade varken skönhet eller majestät. När vi såg honom var hans utseende inte tilldragande. Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet (Jes 53: 2b-3).
Med andra ord, som ”Adams avbild” och ”Adams son” som är ”Guds avbild” och ”Guds son”, fungerade Yeshua som Guds högste tjänare. Som en oskyldig judisk man led han en förödmjukande död, avrättad som en vanlig lagöverträdare, medan han i själva verket förblev lydig Gud ända till sin död. Han höll Guds namn heligt genom att ge sitt liv som en rättfärdig martyr (al kiddush HaShem).
Även i ögonblick av största lidande i sitt tjänarskap avvek han inte från sin gudagivna mänskliga gudslikhet (”Guds avbild) för att synda genom att försöka uppnå en gudslikhet som inte han skulle ha utan bara var hans ”fader” (skapare) Guds rättmätiga egendom. Yeshua hedrade sin ”fader” (skapare) Gud som en sann ”son” genom att vara en sann tjänare, villig att lida för att fullgöra Guds plan inom skapelsen och hjälpa sina medmänniskor. Till skillnad från Första Människan (Adam) klarade Andra eller Sista Människan sin ”fader” (skapare) Guds test genom fullkomlig lydnad i ödmjukhet.
Fil 2:9
Gud gav honom ett namn över alla andra
(Fil 2: 9)
Det börjar bli begripligt nu. Som Andra eller Sista människan triumferade Yeshua där Första Människan misslyckades, inte beroende av någon hemlig kraft som gav honom en fördel över andra eller mer än andra ”Adams barn”, som är ”Guds barn” (särskild skapelse) utan därför att han förblev underställd sin ”fader” (skapare) Gud och böjde sig under Guds ande som verkade i honom. Han var den förutsagda ättlingen till Adam Rishon som fick sin häl sårad då han krossade Eden-ormens huvud. Han var förverkligandet av det messianska hoppet, den som lade grunden till en ny skapelse, till den värld som vi väntar på. Han lade en grund så att människor som ”Guds barn” skulle kunna förnyas och bli en sannare spegelbild av Gud och kunna vandra efter hans exempel på ett troget och lydigt ”sonskap” i relation till vår ”fader” (skapare) Gud, som är osynlig ande. Genom att fullfölja sin ”fader” (skapare) Guds vilja, som bestämt honom för denna uppgift i frälsningshistorien, lade han grunden för livet efter detta. Guds rike (ledarskapssfären) som ska komma på jorden som det är i himlen, där Guds smorde representant tjänar som Guds högste styresman (melekh mashiash) och utövar Guds auktoritet och utfärdar rättvisa domar. Yeshua klarade Guds test vilket innebar att leva på rätt sätt och att underordna sig allt som hans ”fader” (skapare) Gud hade gett anvisningar om, vilket också innebar att bli en ”son” som skulle lida och dö som Guds tjänare. Därför har Gud givit Yeshua en ytterst uppsatt ställning och ett ytterst upphöjt namn (yad va-shem) inom skapelsen.
Fil 2:10
Alla knän ska böjas i Jesu namn (Fil 2:10)
Det är absolut klart: ”Guds son” (”Guds avbild”) som ödmjukade sig till att lida som en tjänare, som går igenom sin ”fader” (skapare) Guds test, kommer att upphöjas till ledarskapsställning (herravälde) som ”Guds avbild” inom skapelsen. Efter denna tid av lidande till döds reser Gud upp Andre eller Siste Adam (Adam Sheni/Acharon) från de döda, byter ut förgänglig dödlighet mot oförgänglig odödlighet, och upphöjer honom till Guds högra hand av makt för att invänta slutet på denna innevarande tidsålder (ha-olam ha-zeh). När Gud besegrar sin smorde styresmans fiender, underordnar de sig den auktoritet som Gud har givit till Yeshua, ben Adam (Mänsklighetens son, människans son, mänsklig avkomling), ben Elohim (”Guds son”), som ger en perfekt synlig bild av Gud som är osynlig. Skapad lite lägre än elohim, kommer mänskligheten att utöva ett rätt herravälde över himlarna och jorden, vilket var Guds planlösning från början (Ps 8). Så när den nya tidsåldern kommer (ha-olam ha-ba) upphöjs Andra eller Sista Människan (Adam) till en oförliknelig ledarskapsroll inom skapelsen. De övriga av ”Guds barn” (speciell skapelse) kommer att utöva samma ledarskapsroll som ”Guds avbild” inom skapelsen, som styresmän underordnade den ledare som Gud utvalde att regera från Kung Davids tron i Jerusalem, och som ger en representativ likhet inom skapelsen av Guds suveräna herravälde (ledarskap) över skapelsen. Med andra ord, Yeshua är det smorda huvudet av Guds smorda församlingskropp som blivit avskild till tjänst för HaShem genom rätt bruk av rättfärdigt ledarskap (herravälde) inom skapelsen. Därför underordnar sig församlingen Yeshuas ledarskap liksom hela Guds skapelse kommer att göra. Allt skapat kommer att underordna sig Yeshuas gudagivna ledarskap.
Fil 2:11
Alla tungor ska bekänna: ”Yeshua, ha-mashiach, hu ha-adon.”
(Fil 2:11)
Det är tydligt att det namn Gud gav åt sin son var Yeshua (Matt 1:21). Meningsstrukturen är tydlig och säger att allt inom skapelsen kommer att underordna sig namnet Yeshua, d.v.s. underordna sig den auktoritet som Gud ger Yeshua. Gud (ADONAI/HaShem) är över skapelsen och får ära genom den heder som ges till den person som Gud smörjer att regera inom skapelsen. Jag hoppas det är klart nu, att författaren till Filipperbrevet inte säger att all skapelse kommer att bekänna att Guds smorde representant (ha-mashiach) är Yeshua ADONAI (HaShem). Snarare kommer skapelsen att deklarera att Yeshua är Guds suveräne smorde ledare (herre/ mästare/adon) till ära åt ADONAI (HaShem), ”fadern” (skapare) av allt, som Yeshua deklarerar vara den ende sanne Guden.
”Alla tungor ska bekänna att Yeshua Messias är Herre, Gud Fadern till ära.”
(Fil 2:11)
Därför att Yeshua uppfyllde den roll som Gud fastställt för honom, upphöjer Yeshuas ”fader” (skapare) Gud ”sin son” och lidande tjänare till en position av högsta ledarskap (herravälde), som ges i Jerusalem vid den tid då han intar Davids tron. När Gud upprättar Yeshuas position som högste styresman (herre) inom skapelsen kommer var och en att tillträda den auktoritetsposition som han och vår ”fader” (skapare) Gud har gett genom att säga: ”Yeshua, ha-mashiach, hu ha-adon”, d.v.s. ”Yeshua är Guds smorde herre/mästare (styresman)”. Liksom skapelsen bekräftar Guds utnämning av Yeshua till denna position av upphöjd ära, ges ära till Gud den Ende som Yeshua deklarerar som den Ende sanne Guden – han och vår himmelske ”fader”, skapare av allt (Joh 17:1, 3). Att proklamera ”Yeshua hu ha-adon” ger ära åt ADONAI (HaShem), vår ”fader” (skapare) Gud.
Med andra ord, att deklarera att Yeshua är den smorde (herre, mästare styresman) – melekh ha mashiach – ger ära till HERREN Gud. Vid kröningen kommer Guds perfekte trogne tjänare-son och bild-bärare, Yeshua med hela skapelsen att fortsätta att ge undersåtlig tro och lydnad till den suveräne härskaren, den ende sanne Guden, ”fader” (skapare) av allt.
För Fadern (Gud ADONAI /HaShem) har lagt allt under Guds smorde sons fötter [den som kallas ”adoni” i Ps 110]. Men när det i Ps 8 talas om ”allt” inkluderar det självklart inte den Ende [Gud, ADONAI /HaShem] som är den som åstadkommer att ”allt” inom skapelsen blir underställt Guds smorde sons [kallad adoni i Ps 110] auktoritet, ty den Ende som lägger allt under Guds smorde son kallad ”adoni” i Ps 110 är Adonai i Ps 110, ”HaShem avinu, she-ba-shamayim”, ”vår fader i himlen”, den ende sanne Guden. Och när det ska läggas under Guds smorde son[”adoni” i Ps 110, HaMashiach, ben David, ben Adam, ben Elohim] ska också Guds smorde son underordna sig den Ende som lade allt (annat) under sonen så att Gud ska bli allt i alla [suveränt suverän], jfr Ps 8, 110; 1 Kor 15:27-28.
Det är inte så att Gud VAR messias, snarare är det så att Gud var i messias och försonade världen med Guds eget Jag. Precis på samma sätt har vi fått en försoningstjänst med Gud GENOM OSS, som ska vädja till andra att försonas med Gud (2 Kor 5:20). Det är en stor skillnad mellan att behålla den Ende Guden som en person och att dela upp en enda Gud i mindre enheter med själslig störning och förändra monoteismen till polyteism under täckmantel eller på annat sätt dold.
Fil 2:12
Därför … liksom vi alltid har varit lydiga … arbeta med fruktan och bävan på er frälsning.
(Fil 2:12)
Så vad är poängen med att måla en bild av Yeshuas enastående tjänarskap som belönas så mycket?
Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara som när jag var hos er, utan ännu mycket mer nu när jag inte är hos er.
Poängen med alla dessa ord är att kalla oss till vördnadsfull lydnad mot det goda hopp om att få smaka y’shuah (”seger, återlösning. välgång”) och evigt liv i den kommande världen. Om den person som var ämnad för högsta ledarskap i skapelsen frivilligt avsade sig sin egen upphöjda position i tjänst för Gud för att i stället betjäna sina medmänniskor och då med nödvändighet måste underställa sig Guds test av självuppoffrande lydnad innan han kunde få belöning för sin trohet, hur mycket mer skulle då inte vi, som i våra liv inte helt har uppfyllt Guds rättfärdighet eller fullföljt vår egen prövningsprocess för att bevisa vår orubbliga trohet, ställa oss som villiga tjänare under den levande Guden och lägga ner våra liv för varandra med Yeshuas exempel i åtanke? Vi bör vara av samma sinne på dessa områden som Yeshua var och underkasta oss Guds verk i våra liv, inte bara genom att lyda när vi är tillsammans med människor som påverkar oss till det bättre utan också genom att lyda Gud desto mer när vi ”står ensamma” och måste reda ut saker med varandra.
Liksom Yeshua prövades av Gud och gick igenom sina prov i full lydnad, så måste vi bemöda oss om att leva våra liv med Guds frälsning i åtanke, som om vi tävlade om ett pris utan att ta vår ställning inför Gud för given och förbli i vördnadsfull fruktan inför den Allsmäktige som ska döma jorden (Ps 96:13, 98:9). I Yeshua har vi ett gott exempel på att ödmjuka sig inför Guds mäktiga hand i hoppet om att när tiden är inne kommer HaShem att upphöja oss för vår lydnad och trohet (Matt 23:11-12; Jak 4:10; 1 Petr 5:6).
Fil 2:13
Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.
(Fil 2:13)
Just det, det är poängen. Vi lyder HaShem och arbetar vördnadsfullt mot befrielsens dag då den nuvarande världen (ha-olam ha-zeh) lämnar plats för den kommande världen (ha-olam ha-ba). Precis som Gud önskar utföra sin goda vilja i Yeshua, vet vi att vår ”fader” (skapare) Gud arbetar med oss enligt Guds goda vilja. Precis som Gud är trofast och fullbordar sitt påbörjade verk i Yeshua är Gud trofast och vill fullborda sitt verk i oss tills den dag då Messias ska framträda (Fil 1:6) vid upprättandet av Guds rike ”på jorden som det är i himlen” med HaShems trogne och sanne kung som ska regera på jorden med Guds rättvisa domar (Jes 11:1-5).
Fil 2:14-16
Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord. Då kan jag berömma mig av er på Kristi dag (Fil 2:14-16).
OK, så är det. Vi ska bli lika Yeshua som var en felfri ”Guds son” och en villig Guds tjänare till Gud, sin ”fader” (skapare) som avstod sin höga ställning för att tjäna andra. Han var som ett skinande ljus i en mörk värld. Han gav oss ordet, om det kommande Gudsriket med belöning av evigt liv i den kommande världen (y’mot ha-mashiach, ”Messias dagar, den messianska eran”). Författaren skriver detta för att uppmuntra den Yeshua-troende att följa Yeshuas exempel, så att han varken springer det bildlika livsloppet förgäves eller arbetar fåfängt genom att ge ut sig själv för andra.
Detta brev skrevs för att tala med oss om det största exempel på ödmjuk gudsfruktan hos Messias, Yeshua, så att vi ska inse att tjänarskap är en del av hur vi som ”yngre Guds barn” ska formas till avbilden av vår ”äldre bror”, Yeshua (Rom 8:17-29) genom att hålla fast vid Guds ord om evigt liv i det kommande Gudsriket när det upprättas på jorden (y’mot ha-mashiach).
Yeshua ger oss ett ojämförligt exempel av oskuldsfull oförvitlighet, utan klagan över sitt lidande. Han förblev troget under sin ”fader” (skapare) Gud och hängav sig åt hans verk. Genom Yeshua arbetade denne Gud på att försona världen med sig Själv liksom han också arbetar i oss för att kalla världen till försoning med Gud (2 Kor 5:19-20) medan vi håller fast vid samma Guds ord av liv tills tiden för dess förverkligande i Messias kommer.
Fil 2:17-18
Ja, även om mitt blod blir utgjutet då ni bär fram er tro som offer, är jag glad och gläds med er alla. På samma sätt gläder ni er och deltar i min glädje
(Fil 2:17).
Bottenlinjen: Liksom Yeshua, som inte brydde sig om förödmjukelsen, bör vi ge ut våra liv och betjäna varandra som vår offertjänst i tillbedjan för HaShem som ger delad glädje och en fridsfrukt av rättfärdighet.
Tjäna inte någon främmande Gud som inte Yeshua kände till! Håll dig fast vid den Ende som Yeshua deklarerade var den ende sanne Guden ”Fadern” Skaparen av allt. Låt oss inte förfära Yeshua genom att ära honom som en gudom! Låt oss hellre följa hans exempel. Skönheten är att han var en sann ”son” som vägrade att följa exemplet från den Första Människan som försökte gripa efter likheten med Gud. Det fantastiska är att denne man förblev underställd Guds andes verk i honom under hela sin livstid. Yeshua visade oss hur vi ska leva – och dö- genom att vägra att tillåta lidandet bli orsak till en helomvändning, från att vara en medmänniska som älskar och tjänar andra som sig själv och Hashem, med fullheten att återspegla en sann avbild av den osynlige Guden.
Översättning: Eivor Alpsten
Författaren har använt sig av följande översättningar för bibelcitaten:
King James Version, KJV
New American Standard, NAS
English Standard Version, ESV
Complete Jewish Bible, CJB / Jewish New Testament, JNT
New International Version, NIV
Vid översättningen har Folkbibeln använts.