En kort översikt av judendomen

Dan ben Avraham:Biblical Judaism, kap. 3

(Översättning och bearbetning av Eivor Alpsten)

Inledning

De flesta historiker är överens om att med judendom menar vi ”Det judiskafolkets och dess proselyters religion.” Judendomen utvecklades alltså frånIsraels religion och var resultatet av flera århundradens utveckling. Här måste vi göra två allmänna iakttagelser:

1 Judendomen är en tro, en kultur och ett sätt att leva.

2 Termen ”judendom” är direkt eller indirekt förknippad med tre begrepp:

a) Juda familj som en särskild stam med kunglig äganderätt redan från början (1 Mos 49:10).

b) Judeen, den geografiska del som gavs åt Juda stam, där den stad fanns som senare skulle bli centrum för tillbedjan och lagstiftning för hebreerna, nämligen Jerusalem med sitt tempel.

c) Det fanns ingen judendom förrän efter det norra rikets försvinnande då judarnas historia egentligen börjar.

Skrifterna säger oss att efter delningen av Davids rike, vilket skedde efterSalomos död, uppstod två riken med helt olika regeringar och med olika sättför tillbedjan. Det norra riket kallades Israels hus eller Efraims hus, det södrariket kallades Juda hus eller Davids hus.

Konung Jerobeam i Nordriket introducerade avgudadyrkan, vilket tvingademånga israeler att flytta till det södra riket i sökande efter den ortodoxa trosom hade överförts genom Mose. Omkring 725 f.v.t. (före vår tideräkning)intogs det norra riket av assyrierna och folket spreds så småningom till världensolika hörn. Majoriteten av folket i norr blandades med assyrierna, vilketmedförde att de förlorade sin israeliska identitet. De tio stammarna där haraldrig återvänt från sin förskingring.

Juda rike överlevde Nordrikets fall och stannade i Eretz Yisrael (Israels land)och representerade nu hela nationen. Juda stam var från det välkända områdetJudeen och alltifrån försvinnandet av Efraims hus användes ordet ”judisk” somen politisk-geografisk term, vilket slutligen gav namn åt det religiösa systemsom senare etablerades.

Professor Lawrence O. Richards säger följande:

“Termen judendom kommer från namnet ’Juda’, en av Israels söner. Det är inteunder Davids tid som namnet på denna stam blev en viktig punkt i södra delenav landet Israel. Eftersom landet hade delats i två kungariken efter Salomos död,blev södra delen kallad Juda. Detta namn blev senare ursprungskällan för termen’judisk’ i GT, vilket betyder ’invånare i Juda’. Till och med efter fångenskapen iBabel behölls namnet och hebreerna blev kända som ’Juda män’, d.v.s.judarna.”

Efter försvinnandet av israeliterna i norr ökade möjligheten för Juda att bliledare för landet Israel. En sådan förlust påverkade de södra israeliterna eller”judarna”, till vilka profeterna senare skulle proklamera den framtidaåterupprättelsen och återföreningen i Israel. Detta var en idé som inte låg långtfrån judendomens teologi.

I denna betydelse påstår Dr Geoffrey W. Bromily:

”Efter exilen använde mantvå termer: det sakrala, ’israeler’ och det politiska, ’judar’. Judar är helt enkeltett politiskt namn för det södra kungariket. Juda är nu Israel, men begreppet avett ännu större Israel än tidigare som omfattar alla dess stammar har aldrig förlorats”.

”Judar” är israeler från söder, inte de som kommer från norr mer änundantagsvis, vilka aldrig refererats till som judar. Beroende på det faktum attbara de från söder överlevde, är varje israel i dag känd under namnet ”jude”.Dessa måste nu representera hela nationen fram till dess de förlorade stammarnaåterfinns och Israel upprättas som det är utlovat i Skriften.

Med judendom menar vi också namnet på en religion. Judendomen började taform som en organiserad religion efter det norra rikets försvinnande och meddet södra riket som utgångspunkt. Judeen med judarna blev referenspunkten.

Efter de stora hebreiska ledarnas död, Mose, Aron, Joshua och Kaleb, börjadeIsrael utvecklas och växa utan en egen religionsbeteckning. Vi måste beakta tvåfakta: för det första fanns det inget centrum för tillbedjan, där Mose skrifterkunde studeras som del av en organiserad religion, vilket sker i dag.

Vad var det för religion som Mose, Joshua, Kaleb, domarna och Samuel hade?Vi kan inte tala om judendom, då en sådan term inget betyder för en nation somförst var organiserad i stammar och sedan som en monarki, där Juda inte speladeen viktig roll i representationen av kollektivet. Det är intressant att lägga märketill frasen: ”På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad hansjälv ansåg vara rätt” (Dom 17:6). Detta beskriver en teokratisk representationutan religion som ett fullt verksamt system. För att på något sätt uttrycka denskulle vi kunna använda oss av termen ”Yavehism” eller pre-judendom för attupprätta en princip om tillbedjan till, lydnad mot och tjänst för YHVH1, vilketvar själva den religiösa kärnan under denna speciella tidsperiod.

Den andra förklaringen till bristen på ”en organiserad religion” var att dengudomliga uppenbarelsens substans inte ännu var avslutad. Förutom Moseskrifter, d.v.s. Torahn, skulle Gud sända andra profeter för att komplettera detsom vi i dag kallar det Gamla testamentets kanon eller den hebreiska Bibeln.Denna kanon som erkändes som gudomligt inspirerad av rådsförsamlingen iYavneh2, omkring år 90, e.v.t. är i dag accepterad av både judar och evangeliskakristna.

Före monarkin praktiserade Israel en period av teokrati, där Gud själv på ettmirakulöst sätt ansågs ta del, genom mänskliga sändebud eller änglar, för attframlägga sina syften för det utvalda folket.

Med de sista profeterna, Haggai, Sakarja och Malaki avslutades perioden meddirekt uppenbarelse och skriftarbete. En ny tid öppnades i Israels historia varsinnehåll kom inifrån och efter den babyloniska fångenskapen. Detta är enmycket viktig tid för Israels framtid, därför att nu börjar en nationalreligion attträda fram som var baserad på skriftuppenbarelse som man hade fått av Gud.

Judendomen hade en begynnelsetid och en ”bekräftelsetid”. Sådan bekräftelse ärviktig för att verkligen förstå vad judendomen betyder och vad den innebär.

1. En kort översikt av judendomen

I allmänhet bör vi ha två stora perioder i åtanke då vi studerar judendomen: den första Tempelperioden3 och den andra Tempelperioden4. Innan den förstaTempelperioden fanns inte en formell och organiserad religion i Israel utan enrepresentativ teokrati, där förebilden med en präst, en domare eller en profetetablerade en dyrkan av YHVH, mer eller mindre viktig, vilket vi skulle kunnakalla Yavehism för att visa på Israels religion innan början av Davids monarki.

När sedan den nationella enheten erkänts under Davids mandat förstärkteSalomo den genom byggandet av Templet. Detta förde med sig en speciellreligiös identitet inom nationen. Den första Tempelperioden handlar alltså omden teologiska utformning som Israel fick under Salomos regeringsår dåTemplet byggdes fram till den tid då Templet förstördes nästan 400 år senare.

Den andra Tempelperioden handlar om den teologiska utformning som judarnafick under förskingringen i Babel och som senare under Serubbabels verksamhetfortsatte under det andra Templets tid. Denna utformningsprocess varade framtill den tidpunkt då detta Tempel förstördes av romarna år 70, e.v.t.

När vi därför talar om judendomen i allmänhet måste vi tala om dessa två storaperioder: det första Templets tid (960-586 f.v.t.) och det andra Templets tid(516 f.v.t.–70 e.v.t.). Med insikter i dessa två stora perioder och i den serie avunderperioder som uppstod, kommer vi att få en bättre förståelse för judiskteologi. Underperioderna tillåter oss att gå från den tid då judendomenutformades fram mot den tid då den konsoliderades.

1.1. Judendomens vagga 602-538 f.v.t.

Fångenskapen i Babel inledde 70 års exil från Sydriket och förde med sig starktinflytande på teologin och livsmönstret för Guds folk. Man lärde sig att överlevaunder ogynnsamma förhållanden, utan Tempel, utan präster och många gångerutan tillgång till Torahn.

Allt detta var möjligt av tre fundamentala skäl:

1 Tillkomsten av ”rabbiner” som tog på sig de funktioner som leviten ochprästen hade haft. (Man hade inga offerritualer eftersom man inte hade någotTempel.) Denna funktion uppstod spontant bland präster och profeter för atthandleda, undervisa och trösta Guds folk under den kritiska och svåra tidenunder exilen i Babel.

2 Synagogans tillkomst som ersättning för Templet i Jerusalem blev en plats där de landsflyktiga kunde enas. Synagogan tillsammans med rabbinismen bidrog till att omdefiniera och etablera den hebreiska tron i en annan kulturell form än den som fanns i Jerusalem med dess Tempel. Allt detta skapade olika centra för undervisning. Med olika lärare tolkades Torahn, som nu skulle tillämpas under nya livsförhållanden. Genom denna process formades och skapades så småningom en egen teologi. I början kom dessa Israels lärare från präststammen och från profeterna. Senare, allteftersom undervisningen fortskred, kom nya lärare till från alla stammarna och från alla sociala klasser.

3 Sabbatsfirandet hos varje judisk familj hjälpte dem att överleva i exilen,först i Babel och senare i resten av världen.Just därför att Nordriket förkastade buden där sabbatsbudet ingick,underlättades försvinnandet av folkets kultur och identitet. Juda däremothöll fast vid sin Gud och övergav inte sina traditioner som man ärvt frånfäderna. Man var angelägen om att dessa kulturella uttryck, i synnerhetsabbaten, skulle fortsätta och stärka familjen. Genom sabbaten skulle manknytas till sin egen kultur som slutligen spreds till hela samhället ochskyddade folket från assimilation. Både Judarikets överlevnad ochformandet av judendomen som ett religiöst och organiserat system speladeroll för att bevara folket.

1.2. Esras period 458-400 f.v.t.

Återvändandet från Babel under ledning av Serubbabel, Nehemja och Esra,538-450 f.v.t. var också av avgörande betydelse för judendomens utveckling.Konstruktionen av det andra Templet med Serubbabel blev utgångspunkten föratt något nytt etablerades. Processen med återuppbyggandet av Templet, vilketockså innebar katastrofer, dröjsmål och inre strider hindrade den förväntadeutvecklingen, vilken aldrig uppnåddes under Serubbabels tid, ej heller senareunder Nehemjas rekonstruktion av Jerusalem.

Först efter Templets och Jerusalems återuppbyggnad fick Juda tid att organiserasig religiöst. Det faktum att inte alla judar vände tillbaka från exilen i Babelgjorde att judendomen började forma ett teologiskt system i exilen också. Påsamma gång utvecklades alltså två riktningar: en inre i Jerusalem och en yttre iBabel. I Jerusalem blev Templet centrum för utvecklingen och i Babelsynagogan.

Serubbabel och Haggai och senare Nehemja var upptagna med Israels nationellaåteruppbyggnad. Judarna i Babel kunde fortsätta att utveckla sin religiösa tromed synagogan som centrum, eftersom de hade mera tid och bättresociopolitiska förhållanden för att denna process skulle kunna fortsätta utanavbrott.

Med Esra avslutades den process av nationell återuppbyggnad som påbörjats engeneration tidigare, och judendomen fick nu större teologisk betydelse i Israelän i Babel.

1.2.1. Esras roll

Esra var utan tvivel den viktigaste personen för utarbetandet av en nationelljudendom. Han tog de heliga skriftrullarna som fanns spridda på olika håll ochgav dem en auktoriserad form. Med andra ord, Esra redigerade, praktiskt taget,Torahn i den form vi har den i dag. Vi tror fullt och fast att han var gudomligtledd till att ordna Mose skrifter och att kodifiera de övriga skrifterna, somomfattar så gott som allt det vi vet om det Första Förbundet (GT). På grund avsin erfarenhet under exilen skapade Esra dessutom en skola för präster, en skolaför dem som återvänt från exilen och som bara kunde läsa arameiska. Dessapräster lärde sig alltså nu att läsa hebreiska och att läsa och använda sig avarameiska.

Från denna skola kom de s.k. ”soferim” eller ”böckernas män”, på Yeshuas tidkända som de skriftlärda, med en verksamhet väl etablerad i judarnas kultur ochtro. Esra utbildade dessa ledare och de fick uppdraget att tolka skrifterna och atttillämpa dem på de nya livsvillkoren.

1.3. Utombiblisk tid 400-170 f.v.t.

Från år 400 f.v.t. kommer vi till en välkänd period som kallas den utombibliska.Under denna tid kom inga nya texter till som var inspirerade och uppenbaradelikt de hebreiska profeternas. Denna period präglades av två saker: inifrån fannsdet arbete som utfördes av de skriftlärda (soferim), utbildade i Esras skola.Utifrån fanns hotet från det grekiska imperiet och den grekiska kulturen(hellenismen), som trängde sig på hela världen. I efterbiblisk tid möter Israelpersernas dominans och senare hellenismens utmaningar.

Att som individ, familj och samhälle leva och tillämpa Skrifterna, det är vadjudendomen handlar om. Skrifternas tillämpning i livets alla situationer lågunder de skriftlärdas (soferim) ansvar. Allteftersom, producerades volymer medsärskilda tolkningar och tillämpningar av Torahn. Dessa tolkningar samladesoch överfördes muntligt med syftet att Skrifterna skulle praktiseras. Fram till år186 f.v.t. samlades dessa tolkningar muntligt. Det var inte förrän senare deskrevs ner. Dessa olika tolkningar och muntliga förklaringar angående Torahnkan spåras tillbaka till Esra.

Alla dessa tolkningar upprätthölls och överfördes muntligt allteftersom nyastuderande tränades i att memorera dem. Vi nämnde tidigare att dennaverksamhet var mycket betydelsefull för upprättandet av judendomen somIsraels nationalreligion. Nu skulle denna judendom möta sin största utmaning:den grekiska kulturen.

Grekerna tvingade sin kultur på varje nation som de besegrade: filosofi, konstoch språk. I utbyte skulle dessa nationer få fred, underhållning genom spel(kroppsövningar), teater etc. och nya former av hedendom. Men när dengrekiska kulturen introducerades i Israel förkastades den av folket. Folketsandliga ledare accepterade inte den grekiska kulturens polyteism på grund avEsra-skolans grundliga undervisning. Det fanns flera judiska ledare som på vissaområden lät grekisk kultur smälta samman med den judiska, vilket gav upphovtill vad som blivit känt som hellenistiska judar. Med andra ord, vissa judar antoggrekernas seder och bruk.

1.4. Mackabeerna 170-70 f.v.t.

När Alexander den Store dog försvann det grekiska imperiet och delades imånga mindre imperier. Under många års konfrontation med egyptiernabesegrade syrierna, under ledning av Antiokus Epifanes, landet Israel, och allajudar påtvingades den hellenistiska kulturen och religionen. När AntiokusEpifanes såg judarnas motstånd använde han mera makt och började påtvingajudarna en rad politiska förordningar.

Bland annat befallde han att de religiösa fester som praktiserades av judarnaskulle förbjudas, speciellt sammankomsterna på sabbaten. Offentlig läsning avTorahn förbjöds. Han befallde judiska ledare att praktisera grekiska seder underhot om dödsstraff. Josefus5 påminner oss om att de som ”höll fast vid sinjudendom lemlästades, dödades och korsfästes med sina barn hängande omhalsen”. Detta framkallade en storm av protester från judarna och ledde tillmilitärt krig mellan judar och syrier.

Det var i själva verket ett krig mellan judendom och hellenism. Vid dennatidpunkt var inte längre ”prästskolorna” (med soferim), som skapats av Esra, enpolitisk makt. I stället betraktades de som ett religiöst och etiskt inflytande isamhället. Man talar nu om ”De Äldste”. Resultatet av deras arbete blev att engrupp formades av män som älskade Torahn. De kännetecknades av sin storafromhet och gick under namnet ”De fromma”. Tillsammans med mackabeernaskapade de ett parti med nationella strävanden. Dessa två enheter, som var demäktigaste bland de judiska grupperna, började med hjälp av ”De Äldste” att geform, struktur och ordning åt judendomen, som etablerades som Israels religiösa system.

Striden mot syrierna dominerades av mackabeerna som slutligen vann segeröver dem. Templet återinvigdes, tillbedjan kom igång igen och Chanuckafestenblev en åminnelse av segern över hellenismen. Detta blev en viktig bekräftelseför den pågående process som ägde rum för att forma judendomen till enorganiserad religion. Under denna tid fick judendomen hjälp av de två tidigarenämnda grupperna, ”De fromma” och mackabeerna som tog direktivet för Judahus i stället för Israel.

Omkring år 135 f.v.t. fanns två mycket väl formade och etablerade partier iJerusalem, fariseerna och sadduceerna. Fariseerna kom från ”De fromma” ochsadduceerna kom från extrema mackabeer, som älskade allt som rörde templet.Fariseerna var del av en ortodox grupp som var knuten till de Äldstes traditioneroch som var mycket stolta över att härstamma från Esras släkttavla.Sadduceerna, å andra sidan, ifrågasatte alla de heliga Skrifterna med undantagav Moseböckerna. Därför förkastade de fariseernas läror om de inte var heltförankrade i Moseböckerna, i synnerhet det som hade samband med fariseernasundervisning.

Mackabeernas seger blev en hjälp i skapandet av ett ”rättsdepartement”, vilketkallades ”det hasmoneiska rådet”. Detta blev senare känt under namnet ”StoraRådet” eller Sanhedrin vars centrala syfte var att se till att Torahn åtlyddes ”såatt inte en enda prick av lagen skulle förgås”.Det är lätt att märka den avgörande faktorn i processen att konsoliderajudendomen som en religiös struktur inom Israel. Även om vissa grupperuppträdde överdrivet fanns alltid en trogen kvarleva som höll sig nära Torahnoch Profeterna.

1.5. Expansionen 70 f.v.t. – 30 e.v.t.

Mellan år 70 och år 6 f.v.t. uppträdde två stora ledare, Hillel och Shammai6. Dekom från fariseerna och var avkomlingar till de skriftlärda (soferim). Degrundade de viktigaste skolorna för tänkande på denna tid. Shammairepresenterade den fariseiska lagiskheten, den mest ortodoxa och extrema. Hanvar mycket sträng i sin förståelse av judendomen, dess tillämpning och i sättetatt leva ut den. Hillel däremot var mera måttfull. Han var öppnare och sökte enmedelväg mellan humanistens totala frihet och Shammais konservativalagiskhet.

Den respekt som de båda lärarna mötte i sina grupper var stor på grund av djupakunskaper i Torahn, men också på grund av den tradition som cirkulerade blandmänniskorna att det var ”en röst från himlen” som hördes då de upprättade sinaläror. Slutligen segrade Hillels åsikter över Shammais inom judendomen. Dessatvå rabbiner åstadkom en öppning i fariseernas parti som utvecklades ipluralistisk riktning, där man senare, under Yeshuas verksamhet, kunde finnaflera grenar eller sekter.

Fariseerna med sin skola å ena sidan och sadduceerna med sin skola å den andrasidan, upprättade en judendom som var långt ifrån legitim, en judendom somhöll på att bli en verklig blandning av tankar och tolkningar av Torahn. Allteftersomtiden gick skapades grupper och undergrupper med sina egnakännetecken till den grad att judendomen blev ett mycket pluralistiskt begrepp.

1.6. Den romerska erövringen

Det var under denna tid som en ny politisk makt etablerades i området,”romarna”. De blev en mycket stark kraft då de började rensa Medelhavet fråndet system med pirater som etablerats av syrierna. Medan de besegrade nyanationer förde de med sig politisk fred. Med undantag av skatter lät de varjenation etablera sin egen regering och sin egen tro under sträng bevakning avromerska soldater.

Många judar tänkte att det bästa alternativet var att ingå starka allianser med ensådan mäktig nation. Andra trodde att deras plikt var att hålla fast vid Torahnoch vid Gud och att motstå allt slags utländsk invasion för att regeras avoomskurna människor.

Pompejus, i samverkan med två andra stora romerska ledare, Caesar ochCrassus, tillkännagav sammansmältningen med Judeen och påbjöd skatter ochavgifter som villkor för fred. Många judar var emellertid inte villiga attacceptera romarnas krav och nationen delades i frågan om man skulle gå ut ikrig eller inte. Eftersom Pompejus kände till de delade meningarna i Judeensände han en delegation från Damaskus och lovade judarna, att om de höll siglugna skulle han finna en väg för att lösa deras problem. Hans förslag antogs,åtminstone i början.

En grupp från det extrema partiet under ledning av en jude som hetteArsitobulus II, från mackabeernas familj, reste sig mot de romerska styrkorna iområdet. Detta orsakade djup besvikelse hos Pompejus som då beslöt attpersonligen invadera Jerusalem. Under striden i staden dog tusentals judar ochbåde den heliga staden och Templet liksom resten av Judeen invaderades ochblev officiellt en romersk provins.

Eftersom det inte låg i Pompejus intresse att förstöra Jerusalem utan att besegrajudarna för att försäkra sig om skatter, stöttade han prästerna i templet ochbeslöt att personligen kontrollera dem så att de kunde uppbära skatterna.Templet och prästerna kom så under romersk kontroll. Romarna tog alla beslutoch utnämnde översteprästen i Israel. Detta tvingade sadduceerna att stödjaromarna eftersom de i sin tur kunde få deras stöd. Lugnet återställdes men till ettmycket högt pris. Genom allt detta blev Israel en nation under främmande maktoch myndighet.

Andra politisktreligiösa grupper fick, genom vad som hänt, hjälp att stärka sinaolika sekter som hade introducerats genom de tidigare existerande grupperna.Med de nya förhållanden som hade införts i nationen växte frihetslängtan alltstarkare.

Den romerska freden skapade emellertid en atmosfär som bidrog till en öppningför offentliga möten och olika rabbinska skolor. Rabbinerna förflyttade sig frånplats till plats och tog sina lärjungar (talmidim) med sig. Pluralismen tillätfariseernas parti att ha åtminstone sju olika grupper eller skolor. När Yeshuaframträdde offentligt fanns många olika skolor som kämpade för sin rätt atttolka och tillämpa Torahn. Begreppet ”Torahns ok” skapades. Detta innebar attTorahn som tolkades av varje enskild skola under sin rabbin satte lydnaden förHerrens bud under ett ”ok”, d.v.s. buden skärptes för att tillämpas i det dagligalivet.

Dessa olika tolkningar skapade en massa kommentarer, föreläsningar ochtillämpningar vilket gjorde judendomen till ett system, ytterst komplicerat ochpluralistiskt. Det fanns ett bud och en tolkning för nästan varje mänsklighandling, från det ögonblick man gick upp på morgonen till det ögonblick somman gick till sängs. På grund av denna mängd tolkningar måste vi vara mycketförsiktiga då vi tolkar Yeshuas uttalanden mot fariseer, sadduceer och skriftlärdasom en attack på judendomen i allmänhet. Kom ihåg att judendomen var inteenhetlig och ingen grupp representerade den fullt ut.

Yeshua attackerade vissa grenar av fariseismen som utan tvekan var oförenligamed den ortodoxa traditionen från Esras tid. Men i allmänhet representeradefariseerna det bästa av judendomen på Yeshuas tid. Mansoor i Judaic Encyclopediasäger att ”Medan fariseerna, trots allt, presenterade den högsta etiskanivån i nationen levde många av dem inte i enlighet med sin lära. T.o.m. derasledare insåg att det fanns medlemmar som var hycklare inom det fariseiskapartiet.”

Vi har tillräckligt med texter och historiska bevis för att påstå att Yeshua självvar uppfostrad i en ortodox skola som tillhörde en av de mest ortodoxa på hanstid. Vi får inte glömma att judendomen vid den tiden hade många olikatolkningar av Torahn. Varje skolas tolkning överfördes muntligt och lärdesutantill, under sträng bevakning av rabbinerna i synagogorna och i deras privataskolor.

Yeshua tog emot detta slags undervisning. Vem hade förmånen och äran av att lära honom att läsa? Vem undervisade honom i studiet av profeterna och judendomen? Kan det ha varit rabbinerna? Fram till i dag vet vi inte, men vi fårinte glömma att Yeshua måste lära sig läsa och skriva som vilket annat barn somhelst i hans ålder och på hans tid. Därför tränades han att lära sig nästan alltutantill, inte bara Torahn och Profeterna utan också alla andra tolkningar ochtillämpningar som kom från de olika åsiktsskolorna.

På grund av betydelsen av denna period (från år 70 f.v.t. och framåt) måste vidröja något för att analysera vissa frågor lite djupare. Yeshua hade ju framträttsom Israels Messias och apostlarnas skrifter började cirkulera bland de troende.Bland de viktigaste kännetecknen för denna period är följande:

1.6.1. Stor intellektuell kreativitet

Den intellektuella tillväxten är tydlig då vi upptäcker de olika existerandegrupperna under denna tid. De flesta av oss minns bara fariseer, sadduceer ochskriftlärda på grund av våra studier i Skrifterna. Det fanns emellertid också10andra, mindre kända grupper som seloter, hellenister, sikarier, karismatiker, (inteatt förväxla med den karismatiska rörelsen i dag), herodianer etc. Alla dessagrupper var verksamma och dess lärare och ledare sökte ständigt nya elever.

1.6.2. Stor religiös och politisk spänning

Fariseerna med sina fundamentalistiska skolor och sina olika internagrupperingar levde i ständig polemik med sadduceerna. Det fanns skillnaderinom fariseernas olika grupper. Seloter och sikarier, även om de liknadevarandra, slogs för att få politiskt ledarskap i nationen. De andra grupperna levdei ständig dispyt om varje fråga, inklusive Torah-tolkningar och sociopolitiskaimplikationer. Å andra sidan fördes dialogen judarna emellan genomintellektuell diskussion för att hitta sanningen.

Tänk dig dessa grupper, skolor, ledare, etc. som diskuterar och prövar varandraintellektuellt för att se vem som har rätt eller har den verkliga sanningen. Detfanns verkligen intellektuell aktivitet och spänning. Dessutom hjälpte densociopolitiska situationen till att fördjupa spänningarna, t.ex. i striden mellanjudar och galileer. Galileerna som bodde i norr och långt från Templet hade entendens att vara mer hellenistiska än judarna i söder. Denna positionframbringade ökad politisk spänning beroende på filosofiska och kulturellaimplikationer, vilka alltid låg stick i stäv med judendomen. Majoriteten av dejudiska religiösa grupperna motarbetade hellenismen.

Å andra sidan, genom militära aktioner av gerillagrupper, skapade av seloter ochsikarier mot de romerska krigarna, sände judarna ett klart budskap till Rom: ”Vivill inte tillåta er att assimilera oss.” Denna attityd förde med sig uppror, och häroch där finner vi våldsamma konfrontationer när nationella förband attackeradede romerska soldaterna på olika platser och orsakade många viktiga förluster förde romerska skvadronerna, inte bara militärt utan också moraliskt. Detta fördeRom till randen av en militär invasion av Israel och den romerska närvaron blevallt större i provinsen Judeen. Varje rörelse bland folket, som kunde misstänkas,slogs genast ner med kraft, i synnerhet i Galileen där seloternas och sikariernasnationella högkvarter fanns med sin större verksamhet. Hela landet levde ispänning, därför att man väntade på en romersk attack på nationen.

1.6.3. Stor religiös iver hos familjerna

Förutom de intellektuella, religiösa och politiska spänningarna under dennaperiod upprätthöll man ett religiöst nit på familjenivå. Skilt från de mångaåsiktsskolorna hölls den judiska familjen nära sammansvetsad. Man boddeunder samma tak och mödrarna spelade en viktig roll i uppfostran av barnen.Fäderna hade uppgiften att överföra sitt yrke till sönerna, vilket de i sin tur fåttfrån sina fäder. Allteftersom sönerna förde sina egna hustrur till hemmet växtefamiljen, man byggde ut med ett rum till och så skapades ett ”familjeägt hotell”.I denna familjestruktur spelade fadern en mycket viktig roll och sågs som ensträng, auktoritativ person vilket gav en djup känsla av familjetillhörighet.

1.6.4. En tid av stor messiansk förväntan

På grund av alla spänningar som tidigare nämnts var nästan alla familjer i Israeli spänd förväntan på den kommande Messias. I synnerhet i nedre Galileen fannsdet inte en enda familj som inte ständigt talade om den kommande Messias.Detta beredde vägen för dessa som skulle kalla sig själva ”Messias” och somromarna var snabba att eliminera (Apg. 5:35-37).

Moderna forskare (t.ex. Fisher, år 1995) anser att judendomen under dennaperiod lyfte fram vissa personligheter från Skrifterna som en förebild förnationens messianska hopp. En av dessa figurer var Isak, löftets son.

Traditionen runt personen Isak går utöver den information vi får i Skrifterna.Den säger oss att Isaks födsel var en profetisk händelse och ett messiansktbudskap, speciellt med tanke på att hans offrande på Moria berg var påbjudenunder gudomlig ledning. Denna tradition säger att när Isak bundits på altaret föratt dödas av sin far fick han en himmelsk vision och fylldes med Guds HeligeAnde på ett övernaturligt sätt. Just då fick han veta att offret var nödvändigt föratt garantera hela nationens sonande. Traditionen säger också att Isak dog menatt Gud senare förde honom till liv.

Under den här tiden lärde rabbinerna folket, att även om inte Isak dog fysisktrefererar Skrifterna till honom som om han dog, och att hans aska placerades påett offeraltare som byggts av hans far. Traditionen säger vidare att när Abrahamtog veden till offret ”placerade han den över Isaks skuldror” som om han bar sitteget kors. Rabbinerna lärde att när Isaks blod utgöts över veden hade det sammaeffekt över Israels nation som när påskalammets blod utgöts i Egypten.Rabbinerna förklarade det så, att varje gång som den judiska familjen, i sitt hem,eller judarna i templet, firade påsk, såg Gud i verkligheten blodet av Isaks offer.

På grund av denna förståelse uppkom det bibliska uttrycket ”Och Gud såg detoch han ångrade sig” och tolkades av den tidens rabbiner som en beteckning förvad Gud sett i Isaks blod. Samma tradition säger också att när Abraham var medsin son vid offeraltaret sänkte sig den helige Ande ned över honom och då sadeAbraham: ”Se min son, i vilken jag har funnit behag.”

Vi kan tydligt se sambandet mellan de muntligt överförda traditionerna och detsom blev verklighet i Yeshuas liv när Johannes sa om honom: ”Se Guds Lammsom tar bort världens synd.” Utan tvivel förde dessa händelser med sig djupaintryck hos dem som var närvarande, när de insåg den nära relation som fannsmellan Isak som messiansk figur och Yeshuas närvaro i Israel.

På grund av nationens politiska förhållanden under dessa dagar segrade bildenav Messias som guvernör, krigsman eller politisk befriare över bilden av enMessias som led och gav sitt liv som offer för folkets synder. Bilden av enpolitisk befriare etablerades nu, medan bilden av en lidande Messias stannadekvar i de profetiska Skrifterna

1.6.5. En tid av stor expansion i lärande

Vi bör komma ihåg att synagogan växte fram inom judendomen under denbabyloniska fångenskapen. Babel var en nyckelplats för utbredning av tron,inlärning av Skrifterna, firande av fester och för tillbedjan. På många sätt ärdagens messianska uttrycksformer för tillbedjan en direkt överföring från dentidens uttrycksformer.

Den stora expansionen i lärande förekommer i tre dimensioner: i privatlivet,inom familjen och i samhället.

Det förväntades av varje man, att då han bad, skulle han stänga dörren om sigoch be till Fadern ”i det fördolda”. Han skulle täcka sig med talitten ellerböneschalen som skulle fungera som ett tält.

När Yeshua sade: ”Gå in i din kammare och be till din Fader i det fördolda...”(Matt 6:6). syftade han på denna privata dimension och på den personligatillbedjan.

Man räknade med att varje familj skulle veta hur man skulle tillbe i sitt eget husunder ledning av fadern. Han skulle spela prästens roll i sin familj, inte baraunder firande av fester utan också då man skulle sprida tron och den hebreiskakulturen.

Dessutom skulle tillbedjan, både i synagogan och i Templet, ha syftet att hjälpavarje judisk troende att reproducera det sätt på vilket Gud fastställt att hans folkskulle tillbe honom, med exempel från tabernaklet eller från David. Kanske detviktigaste var det sätt som tillbedjarna förberedde sig på för att gå upp tillTemplet. Denna process skedde i tre steg, först medan de var på väg, sedan närde kom till Tempelplatsen och slutligen när de kom fram till den heliga plats därde visste att Torahn förvarades. Tempelplatsen var känd som sanningens platsoch Torahn som ”livets träd”.

När Yeshua utropade: ”Jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig (Joh. 14:6), syftade han på denna sed. Därför kunde alla förstå den teologiska och messianska innebörden av Hans ord. Varje hymnoch tillbedjan går från tacksägelse till det maximala uttrycket för studium ochtillämpning av Torahn, vilket är tillbedjan själv.

Med andra ord, judendom är studiet av Skrifterna. Utläggning av Skrifterna ärden djupaste form av tillbedjan som en jude kan uttrycka. Den som vände sig tillett seriöst studium av Torahn och som samtidigt mediterade över den kallades”en rätt israelit”.

Fikonträdet var en symbol för nationen Israel. Om en person satt under ettfikonträd medan han mediterade över Torahn, ansåg man detta vara det noblastebeteende som någon kunde visa upp. Det betydde att denne allvarligt sökte Gudför upprättelse av Israels kungarike. Yeshuas ord om Nathanael: ”Se, han är enrätt israelit. I honom finns inget svek”, är en referens till detta beteende (Joh131:47) liksom ”Innan Filippos kallade på dig, såg jag dig där du var underfikonträdet” (Joh 1:48).

Seden var att täcka ansiktet helt med böneschalen för att kunna mediteraoavbrutet kring några verser ur Torahn och att bönfalla Gud om uppenbarelse.Då Nathanael fått klart för sig att Yeshua sett honom meditera under talitten, idet fördolda under fikonträdet, tvivlade han inte på att Yeshua var Messias.

Å andra sidan när Yeshua sa till den samariska kvinnan: ”Gud är Ande och desom tillber honom måste tillbe i ande och sanning” (Joh. 4:24), är uttrycket”i ande”, inte en hänvisning till den Helige Ande eller talande i tungor elleruttydning. I stället syftar det på vad rabbinerna på den tiden kallade ”kavanah”,d.v.s. de tänkte på den motivation som driver oss att lämna våra hem och gå upptill Templet. Om vi ska tillbe Herren på rätt sätt, d.v.s. med våra hjärtan, vårtsinne och med all vår kraft måste vi göra det i harmoni med Hans Ande.

Vi har många exempel på tillbedjan som överförts muntligt från Davids tid,tillsammans med bibelverser i form av böner och speciella välsignelser. Iuttrycket ”Ha-Lel-U-Ya” som betyder ”Låt oss prisa Herren” ligger så mycketmer på hebreiska. Då prästen uttalade denna fras med profetisk inlevelse drevstillbedjaren till fortsatt tillbedjan och offer inför Gud. När därför den judiskesångaren sjöng ”Halleluja” visste folket att detta var ett sätt att initiera kraftfulltacksägelse och tillbedjan inför Herren så som David hade förordnat.

Yeshua gav därför ett klart budskap till den samariska kvinnan: ”Vi bör tillbeHerren på det sätt som kung David påbjöd.” Den tillbedjan som David gavuttryck för inkluderade de tre nivåer av stegrad tillbedjan vi tidigare talat om (idet privata, inom familjen och i samhället).

Utan tvivel markerade denna historiska period djup betoning på tillbedjan, närarelaterad till de lovsånger som David införde vid uppenbarelsetältets tabernakelinnan Templet var byggt (1 Krön 6:31, 32).

Yeshuas närvaro i Israel och i judendomen skapade den nödvändiga grunden förundervisning om en ny historisk förändring, mycket viktig för utvecklingen avjudendomen. Med väldig styrka utkristalliserades två sidor: den ena till förmånför Yeshua och den andra emot honom

1.7. Judendomen efter Yeshua

Med Yeshuas verksamhet fick judendomen en ny grupp i sitt mångfacetteradespektrum. Man talade om nasareernas sekt, den skola som Yeshua upprättade.Han förberedde en grupp unga män att bli hans lärjungar, en grupp som slutligenutvecklades till en mäktig andlig rörelse. Senare, i synnerhet efter Yeshuas dödoch uppståndelse, blev rörelsen ännu starkare och etablerades som ett religiöstparti, i vilket man lydde Mästarens befallning att gå över nationsgränserna föratt nå hela världen.

Denna rörelse, etablerad av Yeshua, kallar vi tekniskt för messiansk judendomeller mer generellt för messianism. Denna grupp skilde sig från andra grupper;man fann här ex-medlemmar från nästan alla andra religiösa partier, t.o.m.präster och seloter. Bilden av Yeshua som den Messias man väntade på förenadedem och gav dem en inre enhet i denna pluralistiska tid, så att rörelsen blev ettverkligt hot mot andra grupper.

Man var djupt förbunden med traditionerna från Mose och var helt övertygadom att Yeshua var den Messias som profeterna talat om. Den helige Ande gavsitt vittnesbörd genom under och tecken som man inte tidigare sett hos någongrupp inom den pluralistiska judendomen. Gruppens medlemmar blev de mesteftersökta lärarna och rabbinerna bland folket. De upprättade messianskagemenskapsgrupper i nästan varje samhälle och stad och skapade en verkligrevolution inom den traditionella judendomen.

Allt detta skapade en stor oro bland de politisktreligiösa styrkorna som redanfanns. Särskilt Stora Rådet började se dem som ett hot, därför att man gjordeanspråk på att äga Messias genom Yeshua, som man bedyrade hade uppstått frånde döda. Det faktum att de var en grupp på 120 medlemmar ansågs som enmanifestation av den helige Ande som ville ge en viktig signal till de andragrupperna. Det var nämligen så att vid denna tid måste man vara minst 120vuxna personer för att få bli officiellt erkänd som ett parti eller som en sekt.

Stora teologiska diskussioner ägde rum medan gruppen växte i antal medlemmaröver hela landet. Den etablerades och den religiösa bilden i landet visade upp enstor teologisk mångfald. Messiansk judendom var född och den spreds med storkraft i Israel.

Den religiösa bilden av judendomen i Israel var pluralistisk fram till år 70, dåromarna förstörde templet. Då reducerades mångfalden till två grupper: judendom med Yeshua som Messias, d.v.s. messiansk judendom och en annanjudendom utan Yeshua som Messias, d.v.s. rabbinsk judendom.

1.7.1. Den första judiska revolten mot Rom

Under ledning av selotpartiet, som var ytterst nationalistiskt, satte man sig uppmot Rom år 67 e.v.t. I början segrade seloterna över de romerska krigarna, mendessa fick uppbackning och Jerusalem invaderades.

Yeshua hade sagt till sina lärjungar, att när de såg Jerusalem invaderas skulle defly och inte delta i revolten (Luk. 21:20-22). Därför deltog inte de messianskajudarna i den selotiska revolten, då hela nationen drevs in i ett vanvettigt ochonödigt krig mot Rom. Mirakulöst lyckades både den messianska judendomenoch fariseernas parti att överleva, de Messias-troende därför att de inte kände sigkallade att delta i krig mot Rom under seloternas ledarskap och på grund avYeshuas uttryckliga befallning att inte delta. I stället tog de sin tillflykt till Petraoch andra städer. De rabbinska judarna deltog i början av kriget, men då deinsåg vad striden skulle leda till lyckades de fly genom en spektakulär aktion

1.7.2. Fariseerna lyckades överleva

Som vi sett ägde ett krig rum mot Rom under åren 60-70 e.v.t.När invasionen av Jerusalem visade sig alltmer oundviklig, och när man insågatt nederlaget närmade sig, upprättade selotarmén en stark militär gränslinje föratt undvika att militär och folk sprang bort. Därför kunde ingen lämna Jerusalemmed undantag av begravningsskäl. En av fariseernas ledare, den gamle Rabbiben Zakkai och en av Hillels lärjungar, övertygade de selotiska ledarna om attom man inte träffade en överenskommelse med romarna skulle inte en enda judekunna lämna Jerusalem levande. Så han låtsades vara död, la sig i en kista ochtogs ut för att begravas av sina lärjungar. Seloterna tillät dem att gå ut med den”döda” kroppen eftersom de redan var under romersk kontroll. När den judiskavakten var distraherad kom den som var död ut ur kistan och lyckades fly frånromarna för att träffa Vespasianus7, den romerske general (senare kejsare), sompersonligen ledde kriget. Under samtalet bad denne judiske rabbin Vespasianusom tre saker:

1 Rabbi Hillels familj skulle skyddas.

2 En läkare skulle tillkallas för att bota Rabbi Tzaddok.

3 En yeshiva (rabbinskola) skulle tillåtas i staden Yavneh.

Rabbi ben Zakkai var övertygad om att om han tillät dessa saker skulle gudarnahjälpa honom. Utan att veta vilket inflytande denna yeshiva skulle få för attfariseerna skulle överleva gick Vespasianus med på det. Ett stort antal rabbinerlyckades alltså fly genom att få passersedel till frihet i den västliga delen avYavneh. Den slutliga skilsmässan under kriget mellan judar och romare visadeatt Yeshua hade haft rätt. Senare insåg också fariseerna detta, även om det varför sent. Jerusalem förstördes fullständigt. Templet bröts ner och ett stortdödande utan barmhärtighet ägde rum.

Josefus säger att hundratusentals judar dödades i Jerusalem, tusentals andrasåldes som slavar och spreds över hela imperiet. Israel upphörde för en tid attvara en stat. Den romerska segern betydde försvinnandet av nästan alla politiskapartier i Israel och alla religiösa grupper. Dessa spreds ut över landet ochuppförde starka centra på många olika platser i imperiet.

Detta tvingade judendomen, som hittills varit mycket pluralistisk, att reducerastill två skolor: fariseerna och de messianska. De förra såg som sin uppgift attpolitiskt bygga en nation. De senare kände som sitt ansvar att introduceraYeshua som Israels Messias och som Frälsare för alla nationer. De varövertygade om att när tiden var inne skulle Herren själv med sin närvaro skapade nödvändiga förutsättningarna för att återuppbygga Jerusalem som Israelsnationella huvudstad. Sedan skulle nationen byggas upp och alla Jakobsstammar skulle enas. Men först skulle Jerusalem vara under hedniskt herraväldetills hedningarnas tid var över (Luk 21:24). Då skulle, enligt direkt upplysningav Herren, en nationell restauration av judarna i exil äga rum. Underförstått varatt Juda skulle vara förskingrat tills den profetiska tiden var fullbordad.

Denna profetiska förståelse av fakta fick de fariseiska ledarna i Yavneh attbetrakta den messianska judendomen som förrädare av landet och den judiskatron. De deklarerade officiellt att Yeshua var en misslyckad Messias som iverkligheten inte kom med fred, varken till Israel eller till världen.

Utan att bry sig om Yeshuas varningar, vilka sa att Juda stam skulle gå ifångenskap till alla nationer och att Jerusalem skulle invaderas av hedningarnatill dess att deras tid var fullbordad, började de judiska ledarna i Yavneh attorganisera sig och arbeta för vad de menade var angeläget, nämligen nationellrekonstruktion och Jerusalems återuppbyggnad. Från och med nu arbetade ettnytt Stora Råd under fariseernas kontroll. Detta nya Råd beslöt att arbeta inomtre olika områden:

För det första ville man eliminera det som var kvar av de judiska sekterna,framför allt de messianska och bilda ett enda parti. Man trodde att det gick attena alla judar för att bevara judendomen såsom Rådet uppfattade den, och att fåflera med sig, om man på nytt skulle råka i krig med romarna.

För det andra ville man etablera ett system, en kult, som skulle anta de nyasociala villkoren (utan ett Tempel) men på samma gång fortsätta medundervisning av Torahn i synagogorna som fanns kvar, och som nu skulle bidratill enhet mellan alla judar, inifrån och utifrån.

För det tredje ville man upprätta nödvändiga regler för den politiska återuppbyggnadenav nationen för att bevara hoppet om att en dag återvinna maktenoch att så snart som möjligt få nationell befrielse.

Medan de gjorde detta såg de messianska judarna som angeläget att först ochfrämst predika för alla människor, judar såväl som hedningar, både i och utanförIsrael. På så sätt skulle de påskynda Yeshuas återkomst för att återförena Jakobstolv stammar och upprätta Israels rike. Med denna fullständiga manifestation avdet messianska riket skulle Jerusalem återvinnas, bli odelbart och evigt.

Det är lätt att förstå att denna tolkning som varje grupp gjorde av Torahn och deandra Skrifterna skulle skilja sig åt. Den ena gruppen hade ett nationellt ochfariseiskt perspektiv, medan den andra hade ett mer universellt och messianskt.Med utgångspunkt från sitt eget perspektiv, sin egen tro och teologi börjadevarje grupp med sina egna ledare att återtolka Israels historia, profeterna ochtraditionerna man fått från förfäderna. Detta började ta form både muntligt ochskriftligt och producerade slutligen två klart definierbara system: rabbinskjudendom och messiansk judendom. I slutet av det första århundradet börjadedessa två system löpa parallellt och gör så än i dag.

Judendomen existerar alltså i två former, rabbinsk och messiansk. Den förraförkastar tanken på att Yeshua är Israels Messias. Den senare påstår att Yeshuaär den Messias som profeterna förutsagt och att de messianskt troende,representerar den verkligt bibliska judendomen.

Sammanfattning

Från tiden för Yeshuas offentliga verksamhet och hans messianska anspråkreducerades judendomen, som tidigare varit pluralistisk, till två särskildasystem: en judendom baserad på Yeshuas auktoritet som Israels Messias och enannan judendom baserad på rabbinernas i Yavneh auktoritet, som inteaccepterade Yeshua som Israels Messias. Det första systemet är den messianskajudendomen, den andra den rabbinska.

Från Yeshuas tid hade Juda hus bara två alternativ. Man kunde ta emot Yeshuasom Messias och följa Honom enligt den messianska judendomen eller ocksåavvisa Honom som Messias och fortsätta att vänta på en annan Messias, medanman höll sig till den rabbinska judendomen. Båda dessa linjer följdes.Israels historia delades i två riktningar. Det är fortfarande så. Yeshua säger iLuk. 11:23: ”Den som inte är med mig är emot mig och den som inte samlarmed mig, han förskingrar.” Judas troende kvarleva beslöt att följa Honom, restenbeslöt att förskingras.

 

1 YHVH, beteckning för det heliga Gudsnamnet.

2 Yavneh, centrum för den rabbinska judendomen efter Templets förstöring år 70e.v. t.

3 Från kung Salomos tid fram till Templets förstöring 586 f. v. t.

4 Efter fångenskapen i Babel då Templet återuppbyggts och invigts år 515 f. v. t. fram till år 70 e.v.t. då templet förstördes av romarna.

5 Josefos, judisk historieskrivare, 37-ca 100 e.v.t.

6 Hillel och Shammai, rabbiner som levde generationen före Yeshua.

7 Vespasianus son Titus var den som förstörde Templet år 70 e.v. t.