> S.K Blad | > S.Å Gerdvall  | > Övriga | > Artiklar | > Historiska

Vägen bort från judendomen

Dan ben Avraham:Biblical Judaism,   kap. 6

Översättning och bearbetning av Eivor Alpsten

Vägen bort från judendomen

En av de mest tragiska händelserna i historien är den slutgiltiga separationen mellan synagoga och kyrka, mellan biblisk judendom och kristendom. Hur kan man förklara att ”kristendomen” som föddes i judendomens vagga skulle vända sig mot den och skilja sig så mycket från den, att judendom och kristendom i   dag är varandras kontraster?

Vi ska se på de skeenden som format historien, och som i sin tur lett till schismen mellan judendom och kristendom. Vi bör komma ihåg att denna schism inte skedde över en natt utan att det var en lång process under århundraden. Följande framställning visar hur denna process ledde fram till brytningen.

1 Nasareernas sekt

Efter Yeshuas himmelsfärd och den helige Andes utgjutande fortsatte de messianska judarna att delta i samma slags tillbedjan som de tidigare gjort. De avsade sig aldrig sin judiska tro, men två viktiga saker hände.

1.1.

Lärjungarna tolkade på nytt sin kultur, sina seder, sitt livsmönster och de judiska Skrifterna. Detta gjorde de i det nya ljus som Messias fört med sig och med hjälp av den helige Ande. I sin  predikan i Templet, innan Andens utgjutande kunde Petrus tolka Skrifterna, baserade på Messias liv och verk.

 1.2.

En ny religiös auktoritet trädde fram, nämligen den nya messianska Sanhedrin[1], som bestod av apostlarna och de äldste i Jerusalem. Den slutliga auktoriteten, som bestämde hur man skulle leva och tillämpa Skrifterna för varje aspekt av dagligt, judiskt liv kom under apostlarnas auktoritet i stället för under sadduceernas. Denna auktoritet, genom Messias, avslöjades när apostlarna kallades av sadduceerna  att klargöra under vems auktoritet de agerade. Deras svar visade på en förändring: ”Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud?”  Detta svar visar att apostlarna fått en ny ”auktoritet” för sitt uppträdande och att Yeshua själv hade gett dem denna auktoritet. Det Messianska Rådets auktoritet som gjorde anspråk på gudomlig rätt, vilken de fått av Messias, mötte den auktoritet som det Stora Rådet i Jerusalem representerade.

I Israel fanns nu två auktoriteter, två Råd, sadduceernas och de messianskas. Sadduceernas Råd bestod av myndigheterna vid Templet, understödda av det romerska imperiet, som regerade utifrån sina egna politiska intressen. De messianskt troende handlade däremot under Messias auktoritet genom den helige Ande. Sadduceerna ägde den politiska makten medan de messianska ägde den moraliska. Denna skillnad skapade ett avstånd mellan de två grupperna. 

 Den nya messianska gemenskapen sågs som en gren av judendomen. Vi kan kalla den ”Den messianska rörelsen” eller under det namn som vi finner i NT, nasareerna (Matt 2:23). Ledarna för den messianska rörelsen sysselsatte sig inte med nationens politik. En gång hade de frågat Yeshua: ”Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?” (Apg 1:6),  men då hade Yeshua lett deras tankar i andra banor. De lämnade den politisktreligiösa utvecklingen av Israel i händerna på det Stora Rådet. Själva tog de ansvar för förkunnelsen om   Yeshua som Messias  och de profetiska löftenas fullbordan i nationen Israel.

Det messianska Rådet trodde förmodligen att Israels härskare slutligen skulle erkänna Yeshua som Messias, och att han snart skulle komma tillbaka och upprätta riket. De profetiska löftena för Israel skulle gå i fullbordan och hela nationen skulle bli frälst. Därför fortsatte man att acceptera det politiska ledarskapet i sadduceernas Råd. Man levde med sina judiska traditioner men från ett messianskt perspektiv och försökte visa för nationen Israel att Yeshua var Messias. Fler och fler slöt sig till den messianska rörelsen, också ledare och präster.

2. Inre opposition

 När de icke-messianska judarna insåg vilken slags ”auktoritet” som började ta över bland folket, började de stoppa denna genom att tvinga på folket politiska, religiösa och ekonomiska system.

På samma sätt som den dåtida judendomen var pluralistisk med en mångfald av riktningar började den messianska rörelsen under det första århundradet att hämta intryck från olika håll. Fler och fler icke-judar tog emot det messianska budskapet, vilket påverkade rörelsen. Konservativa judar accepterade inte dessa hedningar om de inte hade gått igenom den vanliga processen för proselyter[2]. Den messianska rörelsen växte genom hedningarnas omvändelse, vilket skapade oro bland det judiska ledarskapet som kände sig hotat. De judiska nasareerna nöjde sig inte med att undervisa om Messias i Judeen utan också i Samarien och Galileen där man på grund av sitt geografiska läge inte var så ”judisk”.

Besvikelsen hos de icke-messianska judarna växte så att de fientligheter, som börjat redan på Yeshuas tid och som vi läser om i evangelierna, blev allt hetsigare. Stora Rådet sökte stoppa den messianska expansionen med våld och fängelsestraff. Dess medlemmar som kom från olika judiska grupper slöt sig samman för att bekämpa den nya rörelsen.

En av Stora Rådets medlemmar var Shaul (Paulus) som fått sin utbildning hos en av sin tids främsta rabbiner. Han fick tillåtelse att använda våld för att stoppa de messianskt troende. Under en av sina ”razzior” fick han en uppenbarelse av Yeshua själv, då han var på väg till Damaskus för att fängsla de troende. ”Mötet med Yeshua” innebar en helomvändning för Shaul. Han blev den messianska rörelsens store missionär i det romerska imperiet. Andra apostlar gick också över nationsgränserna för att föra ut evangeliet om Yeshua.

Massomvändelser av hedningar bekymrade judarna, både de messianska och de icke-messianska. Spänningar uppstod mellan de båda grupperna men också inom den messianska rörelsen. För att dämpa denna spänning fanns det messianska judar som förespråkade att hedningarnas anslutning till den messianska rörelsen också skulle innebära att de först blev proselyter, med andra ord ”judar”.

Det messianska Rådet samlades till krismöte (Apg 15). Hur skulle man göra med alla nyomvända hedningar? Man beslöt att de hednatroende inte skulle behöva bli ”judar” på det traditionella sättet genom omskärelse och proselytdop för att räknas som en del av Israel. Men de ombads att anta fyra viktiga bibliska lagar för att möjliggöra bordsgemenskap mellan omskurna och oomskurna inom den messianska rörelsen. Detta beslut skakade Stora Rådet som tvingades inse att man höll på att förlora kontrollen, och att den messianska rörelsen tog över mer och mer. Man började alltmer förfölja de messianska ledarna, i synnerhet Shaul, sedan han blivit aktiv inom rörelsen.

3. Tre faktorer under tiden 33- 66 e.v. t. (efter vår tideräkning)

Under tidsperioden mellan Yeshuas himmelsfärd (år 33 e.v. t.) och början av det judiska kriget mot Rom (år 66 e.v. t.) är det tre faktorer som vi bör ta hänsyn till:

1)   teologiska skillnader

2)      utövandet av auktoritet

3)      inre förföljelser

3.1. Teologiska skillnader

Den teologiska diskussionen gällde huvudsakligen synen på Yeshua.  Var han Messias eller inte? Judarna var delade i två grupper enligt den position man intog i relation till Yeshua. Det fanns bara två alternativ: antingen accepterade man Yeshua som Messias eller så förkastade man honom.

Genom att inte se Yeshua  som Israels Messias uppstod många teologiska frågor och diskussioner med utgångspunkt från Skrifterna, t. ex. frågor gällande offerlammet på försoningsdagen. Var detta offer i Jerusalems Tempel en förebild till Messias offer på Golgata då Guds lamm offrades för våra synder? Sådana teologiska diskussioner tvingade båda parterna att skriva ner sina synpunkter. Den messianska rörelsen uttryckte sig i apostoliska brev och  andra nytestamentliga Skrifter. De icke-messianska utarbetade också en egen litteratur.

3.2. Utövandet av auktoritet

Den andra viktiga faktorn gällde utövandet av auktoritet över folket. Alltifrån Yeshuas tid tolkade hans efterföljare Skrifterna som Yeshua lärt dem och inte som de övriga judiska lärarna. Efter apostlamötet i Jerusalem tog man också hänsyn till dess beslut. Tillämpningen av instruktionerna för dagligt liv som Mose gett låg nu i händerna på den messianska rörelsen, som inte längre accepterade Stora Rådet som auktoritet över dem som trodde att Yeshua var Messias. Detta vidgade gapet mellan de messianskt troende och dem som förkastat tron på Yeshua som Messias. 

3.3. Inre förföljelser

Den tredje faktorn är de förföljelser och det våld som användes för att stoppa den messianska rörelsen, vilken började anses som kättersk inom judendomen. Stora Rådet var pådrivande i förföljelsen, i lydnad för sina auktoriteter och med stöd av Rom. I Apg finner vi många exempel på dessa förföljelser: Apg 4:1-3; 5:17-18, 40; 8:1, 3; 11:19; 12:1-3.

Redan på Yeshuas tid ”hade judarna kommit överens om att den som bekände Jesus som Messias skulle uteslutas ur synagogan” (Joh 9:22).

4. Det första judiska kriget mot Rom år 66 e.v. t.

 Politiska motståndsrörelser med seloter och cikarier som pådrivare eggade Israels folk till uppror mot Rom. Då Rom fick veta detta förklarade man krig mot  judarna. Det var år 66 e.v. t.

Historien säger oss att när kejsar Nero dog uppstod det ett politiskt vakuum som ledde till inbördeskrig i Europa. Judarna hoppades på att alla landsförvisade judar skulle återvända (en miljon av dessa bodde i området nordöst om floden Eufrat och ytterligare sju miljoner var spridda i det romerska imperiet). Dessa borde bli en tillräckligt mäktig styrka för att bryta det romerska oket. Omkring tre miljoner judar bland de olika grupperna kallades till strid mot romarna.

Romarna hade, på sitt territorium i Israel, en mindre grupp soldater, men deras militära, ekonomiska och taktiska överlägsenhet var oövervinnelig. De romerska soldaterna var välutbildade medan judarna, ledda av seloter och cikarier var frivilliga utan militär erfarenhet. På grund av det faktum att Israel inte hade en nationell armé, kunde romarna inta stad efter stad och hade strategi för att besegra hela nationen.

De messianska judarna deltog inte i kriget därför att Yeshua uppmanat dem att inte göra det (Matt 24:15-17; Luk 21:20, 21). Frånvaron av de messianska judarna i kriget mot romarna var en viktig faktor när man tänker på vad som hände under den brytningsprocess som ägde rum mellan de icke-messianska judarna och de messianska. Det finns inga historiska anteckningar om att någon enda messiansk jude dog i detta krig mot Rom.

Vespasianus startade kriget mot judarna i Galileen och intog stad efter stad. Då han stod i begrepp att inta Jerusalem kallades han tillbaka till Rom och utnämndes till kejsare. Hans son Titus fick ta över de vältränade soldaterna på ca 80 000 man. Sex månader senare, sedan de intagit Jerusalem den 9:e Av, kunde de förstöra staden. Det var samma datum som en annan hednisk härskare, den babyloniske Nebukadnessar, hade förstört  den heliga staden sexhundra år tidigare (Jer 39:2).

De messianska judarnas flykt till Pella blev en avgörande faktor. Den framkallade mycket smärta och bidrog till skilsmässan mellan de messianska judarna och de icke-messianska. De icke-messianska anklagade de messianska för kätteri medan de messianska pekade på Jerusalems förstöring som tecken på straff för förkastandet av Yeshua som Messias. Mer än en miljon judar dog under detta krig och majoriteten av de överlevande såldes som slavar och spreds över det romerska riket, framför allt till Spanien.

5. Javneh som rabbinskt centrum.

 Romarnas seger över Jerusalem eliminerade sadduceer, seloter, cikarier m. fl. och lämnade fariseerna som enda kraftfulla parti bland de icke-messianska. De messianska judarna fanns ju också kvar. Rabbi Yochanan ben Zakkai som var ledare för de icke-messianska stod inför många uppgifter för att rädda den judiska nationens framtid. Judendomen saknade nu den tidigare mångfalden som tidigare funnits. Den blev enhetlig i struktur och innehåll och leddes nu av fariseer. Den judendom som fariseerna utvecklade kom att kallas rabbinsk judendom och fick sitt säte i Javneh. Den hade många uppgifter framför sig.

 Först måste den nya situationen tolkas och anpassas till det faktum att Jerusalem   med sitt Tempel inte längre fanns. Hur skulle nu tillbedjan ske?  För det andra måste man ena landet och bygga upp nationen på nytt. För det tredje måste olika religiösa grupper hindras från att sprida sig, bland vilka den messianska rörelsen var den viktigaste.

 Två mycket viktiga beslut gjordes i Javneh.  Man bestämde vilka Skrifter som skulle ingå i kanon och räknas som gudomligt inspirerade. Det blev 36[3] stycken. Man skapade också en ny liturgi. Den utformades så att de messianska inte skulle känna sig hemma i synagogan utan drivas ut därifrån. En bön författades mot de ”kätterska”, för att dessa frivilligt skulle lämna synagogorna som nu var under den rabbinska judendomens kontroll. Bönen, kallad  Birkat HaMinim (Bönen för kättarna), vände sig  speciellt mot de messianska judarna med bön om förstörelse av Israels fiender.

 En av de seder som de troende hedningarna lärde sig av de messianska judarna var att äta tillsammans efter sabbatens slut. Tyvärr urartade denna sed i Korint så att Paulus måste gå till rätta med de troende där (1 Kor 11:17-22). Enligt Eusebius[4] förbjöd kejsar Trajanus dessa gemensamma måltider efter sabbaten. Detta innebar att de troende hedningarna i stället började samlas för sig själva följande dag i stället. (De icke-messianska judarna tvingades också att överge den traditionella sabbatsavslutningen för att undvika problem med Rom).

6. Det andra kriget mot romarna år 135 e.v. t.

En generation efter Jerusalems förstörelse trodde judarna att de skulle kunna upprätta nationen igen. Med Simon bar Kosiba som ledare började en judisk militär växa fram som spreds över landet. När den judiske Rabbi Akiva förstod att Simon hade militärkunskap, gav han honom namnet ”Bar Kochba” (Stjärnans son) i tron att han var den som den messianska profetian i 4 Mos 24:17 talar om.Han förklarade honom också vara Israels Messias. Utnämningen av Simon bar Kosiba som Messias skapade stor besvikelse inom den messianska rörelsen som till slut drog sig undan all inblandning i militära aktioner. Detta blev den slutliga brytningen mellan rabbinska judar som stödde kriget och de messianska som motsatte sig det. Med rabbinskt stöd började kriget mot Rom år 132 e.v. t. Romarna svarade på anfallet under ledning av kejsar Hadrianus, som personligt åtog sig att utplåna alla judar och att fullständigt krossa det judiska riket. Judarna blev på nytt besegrade och mer än en halv miljon judar dödades. Dessutom blev de viktigaste städerna tillsammans med Jerusalem helt ödelagda. Där Templet en gång stått restes en staty av den hedniske guden Jupiter och de judar som överlevt såldes som slavar och spreds ut i det romerska imperiet.

På romersk befallning förklarades Jerusalem som förbjudet territorium för judar och landet Israel gavs namnet Palestina för att fullständigt utplåna Israel från historien.

7. De heliga Skrifterna

En annan viktig tilldragelse som bidrog till skilsmässan mellan de rabbinska judarna och de messianska var de skrifter de båda använde i sin undervisning. Inom den messianska rörelsen skrevs de Skrifter som kallas ”Nya  testamentet” och inom den rabbinska judendomen skrevs  den muntliga lagen ner under namnet Mishna; båda dokumenten var tillgängliga efter år 220 e.v. t. De rabbinska judarna lärde att när Gud gav den skrivna Torahn, gav han också en muntlig. Denna muntliga Torah skulle leda folket i förståelsen för den skrivna Torahn, förklara den och visa på hur den skulle tillämpas. De rabbinska judarna betraktade alltså den muntliga Torahn som lika gudomligt inspirerad som den skrivna.

När de rabbinska judarna förkastade Messias tog de också avstånd från den messianska judendom som var en fortsättning på den bibliska judendomen. Denna realitet upprättade en klar princip, märkbar i teologin och i historien. Messiansk judendom var den autentiska judendomen, representerad av kvarlevan av Yeshuas efterföljare från Juda hus och från Israels hus.

8.      Det nya ledarskapet

 Beroende på ovanstående fakta följde hedningarna i den messianska rörelsens spår, och kristendomen uppstod eftersom Israel och Jerusalem inte längre var tillgängliga för judarna. De messianska judarnas ledarskap började vackla på grund av romersk förföljelse och det judiska folkets förskingring efter upproret år 135 e.v. t. Då judiska ledares antal minskade, utvecklades ett nytt ledarskap inom den messianska rörelsen Detta var möjligt på grund av både inre (framkallat av människorna själva) och yttre (Rom) politiska förhållanden som tvingade de messianska judarna att dra sig tillbaka mer och mer.

 Även om vi genom Eusebius ”Kyrkohistoria” vet att tretton ledare kom tillbaka till Jerusalem efter den första förstörelsen för att leda den messianska rörelsen, så är sanningen den att efter det andra krigets slut då romarna segrat, måste de omvända hedningarna ta över ledarskapet då judiska bröder saknades. Detta orsakade den totala brytningen mellan de rabbinska judarna och den messianska rörelsen, men det betydde också försvinnandet av messiansk judendom och kristendomen började växa fram och ta dess plats.

8.1. Grekisk filosofi påverkar den messianska tron

 Låt oss komma ihåg att ledarna för den messianska rörelsen nu inte längre var judar. De nya ledarna hade en filosofisk skolning av grekiskt ursprung. De trodde att för att vinna ”den romerska världen” vilken dominerades av grekisk filosofi, måste man använda begrepp från Platon och Aristoteles. Avsaknad av judisk bakgrund hos det nya ledarskapet och den starka påverkan de nya ledarna fått av grekisk filosofi ledde till att grekisk filosofi introducerades och införlivades med den messianska tron. Den hedniska påverkan som gradvis trängde in, förändrade den messianska rörelsen så att den inte längre liknade sitt hebreiska ursprung.  Införandet av platonism och neo-platonism genom de nya ledarna skapade en fullständigt annorlunda ”religion”. Något skilt från messiansk judendom uppstod; detta nya blev känt under namnet ”kristendom”.

8.2. Introduktion till den dualistiska platonismen

Platon lärde att den fysiska och materiella världen, inklusive våra fysiska kroppar, av naturen var ond. Bara tankarna och det andliga var verkligt gott. Enligt hans åsikt var kroppen själens fängelse. Frälsning fick man om man lyckades göra sig av med allt materiellt och hänge sig åt det ”andliga”. Platonismens förhoppning var att anden skulle befrias från kroppens fängelse och förenas med det gudomliga genom studier och förvärvandet av filosofisk kunskap.

Dessa idéer började introduceras i den messianska rörelsen. De troende började tänka att världen var kanske inte deras hem; de var på väg, och det slutliga målet var himlen, inte jorden. De glömde vad Yeshua hade sagt: ”Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden” (Matt 5:5), och hur han bad: ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen.” Slutligen hade han befallt dem: ”Gå ut i världen” (Matt 28:19). De icke-judiska ledarna började undervisa på ett helt annat sätt än de messianska, vilket så småningom ledde till isolering, skilsmässa från livet själv och upprättandet av kloster.

Gud hade sagt: ”Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom” (1 Mos 2:18), men nu började man se på äktenskapet som ett lägre stånd. Man började i stället glorifiera celibatet. I stället för att gifta sig och bygga upp starka troende familjer avsade sig männen ”köttets njutning” och blev präster. Det ”andliga” blev synonymt med ”ogift” och ”miserabel”. 

Neo-platonismen delade upp världen i det sekulära och det heliga. När detta synsätt trängde in i den messianska rörelsen förlorade man helhetssynen på livet där tillbedjan och dagliga sysslor inte skildes åt. Nya typer av troende växte fram: en med sakral funktion i kyrkan och en annan med sekulär funktion utanför.

Frälsning blev ett sätt att fly från världen i stället för ett hjälpmedel att rädda den. Detta ledde till att medvetenheten om Riket förlorades och ersattes med medvetenhet om himlen. Tron blev ett tänkesätt snarare än ett sätt att leva. Ord, läror och trosbekännelser fick ersätta ett liv, som förde med sig rättfärdiga gärningar som ett resultat av frälsningen.

9. Början av antisemitismen

Genom allt som hände blev de kristna ledarna antisemiter. De glömde sina judiska trosrötter och införde grekisk filosofi i kyrkan. Detta ledde till skilsmässa mellan den messianska rörelse som Yeshua och apostlarna stod för och den rörelse som initierades av de kyrkliga ledare som drevs av grekiskt-filosofiskt patos. Kristendomen tog inte bara avstånd från den messianska judendomen; den blev dess värsta fiende. Vi ska se på några exempel.

9.1. Justin Martyr (100-165 e.v. t.)

Justin Martyr hade två huvudpunkter på sitt program. Först ansåg han att Förbundet mellan Gud och judarna var upphävt och inte längre gällde. För det andra hade de omvända hedningarna ersatt judendomen i enlighet med Guds försoningsplan.

9.2.      Ignatius av Antiokia ( 100-200-talet e.v.t)

I Ignatius skrifter möter vi ordet ”katolsk” som benämning på kyrkan för första gången. Han predikade att om någon firar påsk tillsammans med judarna eller använder symboler för den judiska högtiden skulle denne anses som i samför- stånd med ”dem som dödade Herren”.

9.3.      Tertullianus (160-220)

Tertullianus var en av de mest inflytelserika på sin tid. Hans teologi blev grunden till det som vi i dag känner som kristendom. Han skrev en avhandling med titeln, Mot judarna, i vilken han anklagade alla judar för Kristi död.

9.4.      Clemens av Alexandria (150-215)

Clemens lärde att den grekiska filosofin var ett bättre verktyg för hedningarna att förstå  ”Yeshua” än de judiska Skrifterna. Grekisk filosofi var alltså bättre än GT för att förklara Yeshua som ”Logos” (Ordet).

9.5.      Origenes (185-253)

Origenes anklagade judarna för konspirationer kring Kristi död. Han utvecklade också den Alexandrinska skolan som ett centrum för undervisning i teologi med användning av den allegoriska metoden för bibeltolkning som den enda giltiga. Enligt Origenes skulle inte ordet tolkas bokstavligt om det inte tydligt framgick av sammanhanget.  Med den allegoriska metoden kunde han ”förandliga” och ”omtolka” Skrifterna. Denna metod förde med sig förnekande av Skriftens primära betydelse. Detta blev ödeläggande för teologin. När därför ämnet ”Israel” behandlades av den alexandrinska skolan sågs det med den allegoriska tolkningsmetodens ögon och öppnade en väg för ersättningsteologin genom vilken den kristna kyrkan sågs som det ”Nya Israel”. Kyrkan lärde sedan att varje förbannelse, som uttalats i Skrifterna, var för judarna och det ”fysiska Israel” medan alla välsignelser var ämnade för kyrkan eller det ”Andliga Israel”. Alltsedan dess har två Israel existerat för de flesta kristna.

Utan att inse att denna teologiska dualism sätter det fysiska mot det andliga och placerar det fysiska i en lägre klass, ledde denna syn till att på ett raffinerat sätt föra in antisemitiska tankar hos de troende.

 Origenes upprättade också en teologisk skola i Caecarea. De pastorer och kyrkliga ledare som studerat vid hans båda teologiska skolor var alltså undervisade enligt  den allegoriska tolkningsmetoden och i ersättningsteologi.

9.6.      Eusebius (263-339)

Eusebius, som har kallats ”kyrkohistoriens fader” på grund av sina skrifter om kyrkans första år, hade studerat i Caecarea. Han utnämndes till biskop i Caecarea och blev senare vän och personlig rådgivare till kejsar Konstantin, som förklarade kristendomen som Romarrikets officiella religion.

Eusebius som använde den allegoriska bibeltolkningsmetoden sökte klart bevisa att förbannelserna i Tanach (GT) var avsedda för judarna och välsignelserna för de kristna. Kyrkan såg sig själv genom Eusebius ögon och trodde sig vara Guds ”Nya och sanna Israel”. Kyrkan hade ersatt det fysiska Israel och tagit över  de gudomliga förbunden som Gud hade gett åt det judiska folket.

9.7.      Johannes Chrysostomus  (344-407)

Som biskop av Antiokia och sin tids främste förkunnare lärde han sina lärjungar att Gud aldrig skulle förlåta judarna och att han i själva verket hatade dem. Han lärde också att det var en kristens plikt att hata judarna. Vidare framhöll han att det var judarna som dödade Messias och att de tillbad djävulen. I ett av hans budskap möter vi följande påstående: ”Synagogan är värre än en bordell… djävulens tempel… den plats där Kristusmördarna möts… ett hus värre än ett dryckeshus… en tjuvhåla… en boning för ondska, tillflykt för djävulen… ett missfoster… . För min del hatar jag synagogan och jag hatar judarna av samma orsaker.”

9.8.      Hieronymus (345-420)

Hieronymus var den som först översatte Bibeln till latin. Den är känd under namnet Vulgata och är katolicismens officiella version av Bibeln. Hieronymus lärde sina studenter att judarna inte kunde förstå Skrifterna och att de skulle förföljas och tvingas att bekänna den ”sanna tron”. Hieronymus bidrog också till att upprätta tanken på ”Messias andliga kungarike” i kyrkan och i det romerska imperiet.

9.9.      Augustinus (354-430)

Augustinus är kanske den viktigaste teologen någonsin inom kyrkan. Han tillämpade, liksom Origenes, den allegoriska bibeltolkningsmetoden. I ett av sina arbeten, Gudsstaten, förklarade han att det kungarike som bokstavligt utlovats till Israel skulle förstås andligt. Han förnekade ett framtida 1000-årsrike på jorden med en verklig Messias som regerade världen från Jerusalem. I stället talade han om ett andligt rike i hjärtat, genom kyrkan, inte genom Israel. Han lärde vidare att man redan levde i 1000-årsriket, och att Guds kungarike var den heliga Kyrkan. Om man blev medlem i kyrkan blev man medborgare i det nya Jerusalem som var andligt, inte bokstavligt. För Augustinus var djävulen redan bunden och de kristna höll på att upprätta Guds regering på jorden.

Han lärde också att när de kristna besegrat hela världen med hjälp av det romerska riket skulle Jesus komma tillbaka, för andra gången, och evigheten skulle börja. Han förutsåg en ”triumferande” kristen kyrka som skulle använda sig av alla medel, inklusive det ”heliga imperiet”, för att tvinga kristendomen på hela världen, också på judarna som skulle hamna i förvirring och då köpas som slavar.

Augustinus lärde sina studenter att judarna borde dö, men i stället för att döda dem skulle de tvingas ”leva i slaveri i våra städer” för att bli vittnen till sin egen dom och förintelse och till kristendomens seger. Frånvaron av messianska judar i församlingen var huvudorsaken till varför anklagelser som ”Kristusmördare” kunde göras mot judarna. Denna tanke  har fullständigt trängt igenom i kristenheten och blivit ett antisemitiskt vapen i århundraden.

”Judarna” dödade inte Messias. Det var i stället en grupp judar som korrumperats genom romersk politik, och som styrde invånarna genom sin position och sitt samarbete med ockupationsmakten, som stod bakom Messias död. Bland dessa fanns det många som inte hade något att göra med hans död, som t. ex. Nikodemus, som var en av medlemmarna i Stora Rådet

Den messianska rörelse som Yeshua skapade växte enormt och blev den största i historien bland judarna. De som följde Yeshua var oövervinneliga. Det var bara en liten grupp politiska och religiösa ledare som ville eliminera honom av teologiska, politiska och moraliska orsaker.

Messias död var profetiskt förutsagd (Jes 53:10; Dan 9:26; Sak 12:10) och det var också skälet till att han uppträdde. Yeshua säger själv till sina lärjungar: ”Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?” (Luk 24:26).

Det var inte bara judarna som var involverade i processen när det gällde hans dödsdom. Apostlagärningarna säger oss att vid Messias död var både judar och hedningar närvarande. Detta hänvisas till i Apg 4:27: ”Ja, de gaddade sig verkligen samman mot din helige tjänare Jesus, som du har smort, Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med hedningarna och Israels folk.” Men bakom allt detta fanns Guds plan: ”… för att utföra vad du i din makt och genom ditt beslut hade förutbestämt” Utan Messias död skulle det inte ha funnits något hopp, varken för judar eller hedningar. Anklagelsen mot judarna som Kristusmördare saknar profetisk, teologisk och moralisk grund.

10. Den hedniska kulturen och kyrkan  

Från och med  200-talet var skilsmässan mellan synagogan och kyrkan en realitet. Två skilda vägar hade skapats. Eftersom messianska judar måste fly på grund av romarnas förföljelser mot dem, blev deras antal allt färre så att de till slut blev en minoritet i ”den triumferande kyrkan” som etablerats. De spreds ut i det romerska imperiet, förlorade sin identitet och assimilerades i de olika kyrkorna.

10.1. Hednisk kultur och uppenbarad kultur

Med bara en kyrka som hade politisk och ekonomisk makt i sina händer, förstod den nyfödda kristenheten sin ”heliga uppgift” att predika tron över hela Europa. Då började kristendomens imperialism. Människor som kunde få fördelar i imperiet blev ”kristna” för politiska och ekonomiska orsakers skull. Detta öppnade dörren för hedendomen som började invadera kyrkan. Med syftet att kunna behålla de omvända människorna i kyrkan tilläts de att ta med sig sina egna trosuppfattningar, i hopp om att de senare skulle överge dem; men detta hände inte; tvärtom, hedendomen levde kvar.

För att, å andra sidan, eliminera det judiska gjordes förändringar i kalendern. Den påminde inte längre om trons judiska rötter. Två faktorer är viktiga i denna process.

10.2. Ett nytt datum för Messias uppståndelse

Till den klyfta som redan fanns mellan rabbinska och messianska judar och senare mellan kristendom och messiansk judendom lades också skapandet av ett nytt datum för Messias uppståndelse.

Uppståndelsen och påsken inföll på olika dagar. Enligt 3 Mos 23:5-8 ägde påskfirandet rum den 14 i första månaden, vilket är månaden Aviv eller Nissan i den hebreiska kalendern. Det var den dagen som Yeshua korsfästes. Skrifterna säger att han uppstod på första veckodagen efter påskfirandet, inte på första söndagen efter vårdagjämningen efter fullmånen.

Den ursprungliga judiska gemenskapen firade alltid uppståndelsen på den dag som var föreskriven i Bibeln. Både NT och historien vittnar om att de troende bland hedningarna firade de bibliska högtiderna som deras judiska bröder i synagogan lärt dem. Bland annat en predikan av Melito, biskop i Sardes, år 160, bekräftar detta förhållande.

En dag var förändringen ett faktum. Vem ändrade det? Vem hade auktoritet att tvinga de kristna till denna förändring? När hände det? För att svara på detta behövs några förklaringar.

10.3.      Den romerska kalendern antas

Under andra århundradet började de kristna kyrkorna i romarriket använda sig av den romerska kalendern i stället för den judiska. Delvis berodde detta på de beslut som kejsar Hadrianus tog efter det andra judiska kriget.

Israel och judarna hade alltid varit en nagel i ögat på romarna, och då kriget var över ville Hadrianus försäkra sig om att judarna aldrig mer skulle våga sätta sig upp mot Rom. Därför ville han införa den mest aggressiva form av disciplinär åtgärd som kunde tänkas, med syftet att garantera utplåning av judarna och judendomen.  Namnet Israel utbyttes mot ”Palestina” och ett förbud att fira de hebreiska högtiderna infördes. Både messianska och icke-messianska judar drevs ut från Rom och förbjöds att komma tillbaka till staden. Eusebius uttrycker det så här: ”Judarnas elände ökade alltmer med olycka på olycka.”

Situationen var spänd. Enligt Eusebius ersattes det 15-tal messiansk-judiska församlingsföreståndare som funnits i Jerusalem alltsedan apostlarnas dagar av andra, sådana som var pro-romerska eller av hednisk börd. De kejserliga påbuden mot Israel, judarna och judendomen att överge det hebreiska kalendersystemet och anta det romerska banade väg för kyrkan, som nu bara bestod av hedningar. Allt som hade anstrykning av judiskt eller judendom förkastades  av Rom.

Eftersom de kristna nu levde åtskilda från sina judiska bröder av vilka de fått evangeliet, började de överge sitt hebreiska arv och antog den romerska kalendern. Detta var möjligt på grund av tre inflytelserika biskopar av hednisk börd. Dessa var Roms biskop Viktor, Cecareas biskop Teofilus och Jerusalems biskop Narcissus. Eusebius berättar att dessa tre biskopar, under Roms auktoritet, ändrade datum för Messias uppståndelse så att det inte stämde överens med Bibeln. Det finns historiska vittnesbörd som bevisar, att då de messianska judar som var kyrkliga ledare i Jerusalem före det andra kriget fick höra att de hedniskt troende tänkte ändra kalendern, skrev de ett brev och vädjade till dem att inte ändra datum, varken för påsken eller för Herrens uppståndelse. Ett citat från historikern Epifanus säger: ”Ni ska inte ändra tideräkningen utan ni ska fira högtiderna på samma datum som era bröder bland de omskurna. Ni ska komma ihåg påsken.” De vädjade förgäves och den romerska kalendern blev snart rådande även bland de troende.

Då biskoparna hörde begäran från sina messianska, judiska bröder beslöt Roms biskop att inte hörsamma begäran. Med stöd av biskoparna i Cecarea och Jerusalem togs beslut om ett nytt datum för påsken och ett nytt datum för uppståndelsen. De tre biskoparnas inflytande över församlingarna var så starkt att majoriteten följde sina ledare i olydnad och uppror mot Guds förordningar och mot de messianska ledarna.

10.4. De östliga kyrkornas reaktion

Inför ovanstående förslag reagerade biskoparna i den östra delen av imperiet negativt. En av dessa biskopar, Polykarpus, skrev till Roms biskop Viktor bland annat  följande:

”Vi vill inte fira den dagen (uppståndelsen), vi vill inte ta ifrån eller lägga till… Filippus, en av de tolv apostlarna gjorde likadant… hans döttrar också… så gjorde Johannes som begravdes i Efesus… så gjorde Polykarpus från Smyrna… alla handlade de i enlighet med evangeliet och firade påsk den 14 i månaden Nissan. De ändrade inte detta utan följde trons regler liksom min familj har gjort, likaså biskoparna. De har alltid tagit i akt den dag då man tar bort det syrade brödet från husen. Nu, mina bröder, efter att ha tjänat Herren i 65 år och efter att ha studerat Skrifterna grundligt, säger jag er, att inte bli panikslagna av dessa saker som ni beordrar för att skrämma mig, ty det finns sådana som var större än vad jag är och de sa: ”Man måste lyda Gud mer än människor.” 

Sedan detta brev hade sänts till Roms biskop, befallde han att bannlysa alla församlingarna i området.

10.5. Kejsar Konstantins roll

Detta ställningstagande förde med sig strider i imperiet som varade till följande århundrade, när frågan togs upp vid kyrkomötet i Nicea, år 325, under kejsar Konstantins ledning. Han inbjöd 300 biskopar till ett möte i Nicea och betalade för deras resa och uppehälle. Ingen av de judiska ledarna inbjöds till detta möte. Kyrkomötet bestämde till slut att alla kristna kyrkor skulle fira påsken och uppståndelsen samtidigt. Inte så som judarna gjorde utan så som biskop Viktor tidigare befallt; alltså första söndagen efter fullmånen efter vårdagjämningen. Kejsaren som var det politiska och det kyrkliga överhuvudet undertecknade beslutet. Sedan hade kyrkorna inget val; de måste rätta sig efter kejsarens påbud. Konstantin skickade senare ett personligt brev till alla kyrkorna och bekräftade kyrkomötets beslut. Kejsarens auktoritet gjorde brevet snarare till ett informationscirkulär än ett enkelt brev  eftersom det var ett regeringsbeslut med mandat från det ”heliga romerska riket”.  Följande är en del av det brevet:

Från kejsar Konstantin till kyrkorna:

”Efter att ha upplevt den gudomliga godheten i Statens återfödelse tror jag att det är mitt ansvar att se till att denna stora folkmassa som katolska kyrkan omfattar bevaras i en och samma tro genom kärlek och harmoni i en gemensam hängivenhet mot den allsmäktige Guden. Med avseende på påskens heliga dag beslutades det enhälligt att den ska firas på samma dag överallt. Därför vill vi göra den vacker och hedervärd genom en festival där vi kan få ta emot hopp om odödlighet. Vi tror att det skulle vara en skam att bevara denna högtidliga tradition genom att följa sederna hos dessa orena och eländiga judar, som har orenat sina händer med detta horribla brott; de är också fullkomligt blinda. Det är rätt att förkasta dessa människors seder. För alla framtida generationer ska vi bevara detta firande, och vi ska inte ha någonting att göra med de upproriska judarna… det är nödvändigt. Vi ska därför korrigera ovanstående så att vi inte deltar i deras seder, ty de är Gudsmördare. Därför har vi funnit det lämpligt att för alla kyrkor, i öster såväl som i norr och söder och några i väst, fatta ett beslut om allt ovanstående.  Jag har själv lovat att denna överenskommelse ska godkännas av er, vilket innebär att de seder som råder i staden Rom och i alla andra områden (som formar Europa) ska råda överallt. Vi ska inte ha några relationer med dessa orena judar, det är vår plikt att ta emot och att fastställa detta meddelande och att ta i akt den heligaste dagen av alla…”

Kyrkomötet bestämde att om den upprättade påskdagen skulle infalla på en judisk påsk skulle den flyttas till följande söndag för att ”inte ha något att göra med judarna”. Vi kan alltså se att kyrka och stat enades under Konstantins auktoritet. Från och med detta beslut skulle svärd användas mot dem som protesterade. Kyrkomötet befallde att de upproriska skulle dödas eller landsförvisas till någon romersk ö.

Alla de som blivit kristna senare har inte vetat om vad som hänt utan ärvt denna kristna kultur som så fullständigt bröt med den messianska judendomen. Fortfarande är det Rom som kontrollerar de troende bland hedningarna.

10.6. Ett märkligt tillfälligheternas spel

Det är intressant att notera att det datum för påskfirandet som antogs av kyrkomötet i Nicea  sammanfaller med firandet av den hedniska gudinnan Astarte som har att göra med fruktbarhet. Mytologin säger att hon sparkades ut ur himlen och föll till marken och förvandlades till en hare som hade relationer till den egyptiska ”fågel Fenix” och som hade ägg. Den som fann äggen skulle få en speciell fertilitet.

Den första dagen efter vårdagjämningen, samma dag som kyrkomötet i Nicea hade bestämt för firandet av uppståndelsen, brukade hedningarna gå upp tidigt på morgonen för att tillbe solen och sen skicka barnen ut i naturen för att leta efter ägg som hararna lämnat. Man trodde att detta skulle ge tur. Härifrån kommer seden hos många ”kristna”  kulturer i USA och Europa med ”påskhare” och ”målade ägg”.

De kristna övergav alltså firandet av den bibliska påsken samtidigt som judarna firade den. I stället övergick man att fira påsken samtidigt som romarna firade gudinnan Astarte.

10.7. Långfredagen

Förändringarna i kalendern förde med sig att man började fira Herrens dödsdag på fredagen och uppståndelsen på söndagen. Det gavs inget utrymme för den judiska Sedermåltiden på sabbaten.

När moderna kristna i dag firar långfredag och påsk har det mycket litet samband med Israel eller med den hebreiska Sedermåltiden eller med judendomen. Dessa band bröts av Rom i dess försök att skilja sig från ”det äkta olivträdet” varifrån de troende hedningarna hade sitt ursprung. Därför har de troende inom kyrkan missat något väsentligt från den rika sav som ”det ädla olivträdet” har att ge.

10.8. Introduktion till andra högtider

De hebreiska bibliska högtiderna med en stor messiansk uppenbarelse övergavs alltså. I stället introducerades andra, utan bibliskt ursprung. Romarna tillbad solen. De trodde att den var född den 25 dec därför att det verkade som om den då lyste klarast av alla årets dagar.

Man började också införa söndagen som gudstjänstdag i kyrkan, samma dag som hedningarna tillbad solen. På så sätt smälte de kristna in bland mängden, och de romerska myndigheterna  kunde inte så lätt misstänka de kristna.

Den kejserliga antisemitismen låg dold också hos de kristna. Justin Martyr t. ex., en av de apostoliska fäderna och en av den tidens viktigaste kristna ledare, som levde efter det andra kriget mellan judar och romare påstod att Gud gett sabbaten till judarna som straff för deras trolöshet. Den kristna antisemitismen ledde till att kyrkan i Rom tog initiativ till en fastedag på lördagen (sabbatsdagen) för att hindra de troendes gemensamma måltid med brödsbrytelse på denna dag.

Påven Sylvester (330) befallde att på lördagen skulle man ha en sorgedag med tanke på Kristi död. Det var ingen vanlig dag då man skulle fira gudstjänst. Man ville ”inte ge intryck av att tillbe tillsammans med judarna eller på samma tid som de tillbad”.

Att fasta på lördagen och fira gudstjänst på söndagen blev ett sätt att anpassa sig till det romerska samhället och att vända ryggen mot Israels Gud, Hans ord, Hans folk, judarna. Från och med nu såg inte romarna de kristna som relaterade till judendomen. De sågs som något annorlunda, som ett romerskt fenomen som inte hade något med Israel att göra.

Det fanns dock ett problem: de kristna ledarna var inte hedningar, teologiskt sett. De var kristna som kommit från hedendomen. De såg farorna med hedendomen och försökte hindra dess inträde i kyrkorna men slutligen gav de kristna upp och lät sig påverkas av den romerska kulturen. De föll i samma fälla som Jerobeam (1 Kung 12:25-33), som trodde att om folket gick till Jerusalem och identifierade sig med Torahn skulle man  förlora i auktoritet, popularitet och slutligen sin makt.

Vi bör komma ihåg att soldyrkan var viktig i det romerska riket. Man såg solen som en allsmäktig gud. Romarna namngav sina dagar efter företeelser i universum. Planeten Saturnus, en annan av romarnas gudar, fick ge namn åt lördagen. Den var veckans första dag och söndagen, solens dag, var den andra. Eftersom soldyrkan blev så populär ändrade romarna söndagen till veckans första dag. Med denna förändring ändrades också övriga veckodagar så lördagen blev den sjunde dagen, liksom den bibliska sabbaten var det.

Vad gjorde de kristna för att hindra de omvända hedningarna från att fortsätta att tillbe solen? De började säga att solen representerade Kristus. De lärde också att liksom Gud på skapelsens första dag skapade ljuset så tillkännagav veckans första dag Kristi uppståndelse. För att bestyrka denna uppfinning misstolkade man bibelversen om ”Rättfärdighetens sol” för att få massorna att tro att söndagen var Herrens dag.

Enligt ledarna skulle detta hjälpa de nyomvända i kristenheten att känna sig hemma i sin nya tro eftersom de kunde fortsätta att tillbe på samma dag som hedningarna. I verkligheten blev det inget religionsbyte. Kristna ledare kunde använda sig av romersk soldyrkan som ursäkt för att man bytt den judiska sabbaten mot den kristna söndagen.

Denna synkretism förändrade den teologiska orienteringen liksom sättet att tillbe. Allt detta hade inget att göra med Israel eller sabbaten som Gud gett sitt folk påbud om. Det var ett försök att tillfredsställa romarna och deras syn på religionen. Tyvärr så sökte de kristna att mer behaga människor än Israels Gud.

Som ett resultat av denna förändring av teologi och tillbedjan förändrades också de kristnas mentalitet. Man upphörde att tänka som de hebreiska profeterna, Messias och apostlarna. I stället började man tänka som greker och romare. Detta förändrade sättet att tillbe Gud. Man slutade att vända sig mot Jerusalem när man bad, som Daniel och de andra profeterna brukade göra, och som Salomo lärt dem när han byggde templet. Nu vände sig de kristna i riktning mot solen som alla andra soldyrkare gjorde. Kyrkorna byggdes inte som synagogorna, vända mot Jerusalem, utan mot öster, varifrån solen steg upp, precis som man byggde de hedniska templen i Rom.

Kristendomen fortsatte att skilja sig alltmer från sina hebreiska rötter så att man tog avstånd från ”inympningen” i det äkta olivträdet (Israel) och planterade sitt eget vilda träd. Det var inte så Gud hade tänkt.

Kristen teologi började se judendomen som död och dess säd var inte längre användbar; visserligen var judendomen kristendomens vagga men det gällde bara för en kort tid. Det vilda trädets grenar började skrytsamt attackera det ädla olivträdet och skar på så sätt av sig från den huvudgren där Gud ursprungligen placerat dem. Man förlorade banden med Israel och kristendomen gick sin egen väg.

År 339 kom ett påbud som förbjöd övergång till judendomen. Upplösningen med Israel blev än tydligare. Eftersom man den 25 dec. firade solgudens födelse gick man ett steg till, och år 445 beslöt man att man skulle fira Messias födelse den dagen. Man anpassade sig till den hedniska kalendern och skapade en ny högtid som inte hade sitt ursprung i den messianska judendomen eller i Bibeln. Eftersom kyrkan hade makt infördes dessa förändringar i hela det romerska riket.

10.9. Juden blir ”hedning”

Med skilsmässan från Israel följde också förkastandet av judendomen och allt som kom från Israel. Om en jude omvände sig till kristendomen var han tvungen att fullständigt förneka sina rötter och helt ändra sin livsföring. Att omvända judar till  icke-judar, ”hedningar”,  var den dåtida kyrkans huvudmål. Den tolkning av tron som Rom och kristendomen gjorde följdes av människorna. Termen ”kristen” som från början använts i relation till hedningar som slutit sig till Israels Gud genom Messias blev något helt annat. De judar som insett att Yeshua var Messias tvingades med våld att avsäga sig sin judiskhet och sitt israeliska arv. Här följer ett exempel på den bekännelse som judarna måste göra om de ville omvända sig till kristen tro:

Jag…………… avsäger mig alla hebreiska seder, ritualer, påbud, osyrat bröd, offer av kalvar, högtider, offer, böner, bestänkningar, reningar, avskiljningar, försoningsoffer, fasta, nymåne, och sabbater, vidskepelser, hymner och sånger och synagogans seder, judarnas vanor med mat och dryck. Med andra ord, jag förnekar  absolut allt judiskt, varje lag, varje ritual, varje sed och om jag efter detta förnekande beslutar mig för att gå tillbaka till judiska vidskepelser eller om jag påträffas att äta tillsammans med judar eller fasta med dem, tala med dem i hemlighet och fördöma den kristna religionen eller tron, i stället för att förvirra dem och fördöma deras innehållslösa tro, då må Kains förbannelser och spetälska falla på mig, såväl som de rättsliga domar som jag förtjänar. Må jag då bli en styggelse i den kommande världen och min själ  utkastad tillsammans med Satan och djävlarna.

Den institutionella kyrkan ansåg att judarna var andra klassens medborgare. De klassplacerades av lagen, som gjorde åtskillnad mellan judar och andra.

10.10. Förföljelser (1000-talet – 1500-talet)

Förföljelserna mot Israel och mot judarna förde själv med sig förföljelser. Ett exempel på detta är korstågen. Dessa korståg vars militära företag välsignades av kyrkan skulle ta tillbaka det heliga landet från muslimerna och stoppa islams expansion.

Även om det fanns sådana som var ärligt motiverade för uppdraget, så var majoriteten i korstågen bara nominellt kristna. Deras enda skäl för att delta i korstågen var ekonomisk vinning. Dessa barbarer dödade inte bara muslimer utan också de judar man träffade på. Dessa krig och expeditioner ägde rum under ”kristendomens flagga”, med korset som symbol och namnet  ”Jesus”. När korstågsdeltagarna slutligen kom fram till Jerusalem lät de svärden bada i blod. De dödade muslimer och skickade judarna in i synagogor som de sedan tände på, medan de sjöng ”Kristus, vi tillber dig.”

På detta sätt, med en perverterad teologi, som resultat av separationen med Israel, trodde kristenheten att de höll på att upprätta Guds rike. Man trodde sig också ha Guds auktoritet att straffa alla rebelliska syndare. Korstågens antisemitism, med användande av korstecknet bidrog ännu mer att skilja judar från kristna. Ännu i dag framkallar namnet Jesus och korset, känslor av skräck, fientlighet och i många fall avståndstagande hos judar.

Många plågor drabbade Europas befolkning efter korstågen. Judarna drabbades inte särskilt mycket på grund av sin hälsosamma livsföring med Bibelns matlagar som rättesnöre. De kristna anklagade då judarna för att ligga bakom plågorna och att de förgiftat vattnet och brunnarna. Man sa vidare att judarna dödade barn för att använda deras blod vid påskfirandet.

Inkvisitionen var fruktansvärd i Spanien och Portugal liksom i några av de spanska kolonierna i Sydamerika. Kyrkan torterade och dödade judar bara för nöjes skull.  

10.11. Reformationen (1500-talet)

Förde reformationen med sig ett återvändande till det äkta olivträdet varifrån kristendomen avlägsnat sig?  Ville reformatorerna ändra på detta och återvända till sina rötter?

En snabb överblick av denna historiska process visar att reformatorerna inte ens var medvetna om skillnaden mellan deras religion och den som Israels Gud uppenbarat. Det fanns motsättningar mellan dem och den katolska kyrkan men man insåg inte de teologiska och historiska orsaker som lett till brytning med Israel och den messianska judendomen. Det är ett sorgligt faktum att reformatorerna fortsatte att se kristendomen och inte den messianska juden- domen som det äkta olivträdet.

Från början ville inte Martin Luther bryta med den romerska kyrkan; han ville bara reformera den. Brytningen med Rom kom som ett resultat av omständigheterna. Själv accepterade han en hel del av Roms auktoritet i sin teologi men det fanns för mycket hedendom i kyrkan som han ville få bort.                          

Korruptionen var allvarlig och Luther förklarade att den enda högtid som man borde fira var söndagen. Detta var ingen biblisk förordning utan den romerska statens påbud. Jean Calvin[5] ansåg att Kristus hade upphävt den kultur och de högtider som Israel fått av Gud. Denna position förblindade honom så att han inte kunde se de stora teologiska och intellektuella resurser det fanns i kyrkans återförande till det äkta olivträdet.

Reformatorerna bekymrade sig mer om att rena kyrkan än att teologiskt granska den; därför etablerade de sig som en ny gren som kom från den katolska kyrkan. De avlägsnade mycket hedendom och tog itu med många förvanskningar som introducerats av Rom, men de missade att ta tillbaka arvet från olivträdet, från vars rötter kyrkan hade avskurits.

Fastän man förkastade mycket av romersk hedendom fortsatte den protestantiska rörelsen under påvens auktoritet. Man gick t.o.m. till ytterligheter genom att ta bort alla de högtider som Gud givit till sitt folk. Protestantismen nöjde sig med att vara en reformerad katolicism. Detta fick till följd att den evangeliska rörelsen som utgick från protestantismen ärvde ”separationen” av den kultur som Gud gett Israel och de messianska judarna. ”Israel” är därför en separat fråga i majoriteten av de evangeliska samfunden, och det är något märkligt. Guds kultur ersattes av en kristen kultur. I dag är fortfarande många kyrkor under Roms herravälde och iakttar de högtider som Rom etablerat. Denna koppling till Rom är mycket farlig ur teologiska, profetiska och hermeneutiska[6] aspekter. Brytningen med Israel ledde till ett identitetsvakuum för de troende av hedniskt ursprung, och man gick miste om den sav som ger näring åt olivträdet.

I Guds uppenbarelse, som den gestaltas i judisk kultur, finner vi genom Messias det maximala uttrycket för teologisk sanning vilket kristna, sorgligt nog, har gått miste om. Vi talar här inte om enkla saker som ändring av datum, kalendrar och kulturer  utan om principer, auktoritet och lydnad. Vi talar om innebörd och teologiska erfarenheter som kan upprättas, om vi återvänder till ursprunget och den huvudgren där Herren ympade in hedningarna.

De evangeliska kyrkorna följer fortfarande den undervisning som kommer från Rom. Det ser vi i dess kultur, dess seder som har fått ersätta det som har hebreiska rötter.

10.12. Den förlorade biten

Israel är den stora bit som förlorats i kyrkan. Om vi vill få del av allt det som varje troende har fått löfte om, måste vi återvända till det ursprungliga programmet. Vi måste åter knytas samman med biblisk judendom.