Judiska rötter eller inympad

Av Stig Åke Gerdvall

I sammanhang där man avvisar ersättningsteologin som beskrivning när det gäller kristendomens förhållande till Israels folk, används ofta uttrycket "kristendomens judiska rötter". Allt sedan Herren gav mig en viss insikt i detta ämne har jag inte riktigt kunnat förlika mig med detta uttryck som en beskrivning av mitt förhållande till Israel eller till den judendom som Israels profeter representerar.

Naturligtvis kan vi inte finna detta uttryck i Bibeln, eftersom kristendom i historisk mening utformades under efterbiblisk tid. Men frågan är om den hedning som blivit född på nytt av Herrens Ande har judiska rötter eller talar Bibeln om ett annat förhållande till Israels folk? Att säga att man har sina rötter i ett sammanhang är att samtidigt säga att man lämnat detta sammanhang och nu befinner sig någon annanstans. Om man därför som kyrka säger sig ha judiska rötter, har man därmed också sagt att man lämnat det judiska och representerar något annat. Talar då Bibeln om att "något annat" skulle avlösa den judendom som Yeshua (Jesus) och hans lärjungar levde i?

Två judiska rörelser

Det var endast två judiska rörelser av alla de som fanns under andratemplets tid, som överlevde Jerusalems och därmed templets fall år 70 e.Kr. Den ena var Hillels gren av fariseism och den andra den judiska rörelse som bekände Yeshua (Jesus) från Nasaret som Messias. Hillels fariseism utvecklades så småningom till de olika judiska riktningar som finns idag, där reform, konservativ, ortodox- och chassidism-judendom utgör de väsentligaste. När man talar om "kristendomens judiska rötter" syftar man naturligtvis inte på någon av dessa judiska rörelser, utan på den judiska miljö som fanns under andra templets tid, men också på Yeshuas messianska rörelse i Israel. När jag i fortsättningen använder ordet "judendom" anses den judendom som inte bejakar Yeshuas messianska anspråk.

Att vara intresserad av "kristendomens judiska rötter" är ändå något mycket positivt, anser jag, eftersom det i allmänhet leder till en större förståelse av den miljö och kultur som Yeshua och hans apostlar levde i. Att förstå den kulturen ger en större förståelse av många bibeltexter. Det kan också leda till en djupare förståelse av vad man är och var man befinner sig, så att det leder till att man också kan ta tillbaka något av det som berövats de troende. Som jag tidigare sagt är uttrycket "kristendomens judiska rötter" samtidigt en bekännelse av att man inte längre befinner sig där man har sina rötter, varken i den judendom som Yeshua och hans lärjungar bekände sig till eller judendom överhuvudtaget.

Den katolska kyrkan

Kristendomen som lära och som organisation avlägsnade sig från sitt judiska ursprung efter bara några generationer. När romarrikets hedniske kejsare Konstantin blev kristen år 318, eller i alla fall positivt inställd tillkristendomen, sammankallade han år 325 till ett kyrkomöte i Nicea. Där avlägsnade man de sista resterna av sitt judiska ursprung som ledde tillutvecklingen av en "katolsk kyrka" i betydelsen: Den enda allmänna av Gud godkända kyrkan på jorden. När man nu inte längre hade tillgång till den korrigerande faktor som biblisk/hebreisk förståelse av Skriften utgjorde, det som de judiska apostlarna och deras lärjungar var bärare av, kunde allehanda läror påverkade av hednisk mystesism och hellenistiskt tänkande slå rot. Det efterföljande århundradet utmärktes därför av olika uppslitandestrider, bland annat angående Kristi gudom och väsen, de s k kristologiska striderna. En judisk/hebreisk Bibel skulle nu förstås utifrån en hellenistisk tradition och tankesätt. Som exempel kan nämnas att när man inte längre förstod att "nattvarden" eller "eukaristin", som den kom att kallas, hade sin plats i en bibliskjudisk/hebreisk påskmåltid (sedermåltid) och att Yeshua förutsatte att hans efterföljare skulle fortsätta att äta denna måltid, gjordes den till ett kyrkans "sakrament" (helig handling som ger frälsning). Shaul [Paulus] skriver i 1Kor.11:25 dessa ord som han fått från Herren: "På samma sätt tog han (Yeshua) bägaren efter måltiden och sade: Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta [eller var gång] ni dricker av den, gör det till minne av mig." En del av påskmåltiden plockades alltså bort från sitt bibliska sammanhang och mystifierades genom hednisk influens så att brödet [Messias kropp) och vinet (förbundsblodet i Nya förbundet) inte längre symboliserade, eller enligt Yeshuas ord, skulle påminna om hans död, utan man menade att det förvandlades rent fysiskt till Kristi kött och blod, dens k transubstantionsläran. Genom att prästerna hade auktoritet att i nattvarden åter offra Kristus i det s k mässoffret, stärktes prästernas och kyrkans makt över folket. På liknande sätt förändrades övriga vitala läror i den bibliska judendom som Israels Messias representerar.

En förändrad kalender

En ersättningsteologi utvecklades då man ersatte Bibelns Israel med ett "nytt" Israel som var kyrkan i betydelsen den enda godkända allmänna [katolska] kyrkan. Men ersättningsteologin innebar mer än så. Stora delar av Tanach [GT] allegoriserades och Herrens Torá omtolkades. Man ersatte också Herrens bibliska kalender med en hedniskt influerad sådan. Herrens högtider firades nu på andra tider än de som Herren fastställt. Vissa av veckans dagar och månader gavs namn efter hedniska avgudar och romerska kejsare. Trots denna "hednafiering" finns det ändå rester kvar av Bibelns kalender i den romerska kalendern idag, nämligen namnen på de fyra sista månaderna. September kommer från talet sju och betyder den sjunde månaden. I den romerska kalendern är det emellertid den nionde månaden. Men om man utgår från Bibelns nyår den 1:a Aviv, vårmånaden, så blir september den sjunde månaden! Oktober betyder den åttonde, november den nionde och december den tionde månaden. När den romerska kalendern, som också blev den kristna, skapades började man istället räkna året från den dag då guden Janus firades, den 1:a janu(ari). Eftersom man behöll den bibliska kalenderns benämning av de fyra sista månaderna, kom man i otakt i slutet av året, när det gäller deras namn. Den romerska kalendern är förmodligen uppfyllelsen av profeten Daniels ord att en kung i det fjärde riket, Romarriket, skulle "ansätta den Högstes heliga. Han skulle sätta sig i Sinnet att förändra heliga tider och lagar...” Dan.7:25.

Inympad

Bibeln nämner av förklarliga skäl inget om kristendom och därmed inte heller om kristendomens judiska rötter. Vad säger då Bibeln om den hedning som kommit till tro på Israels Messias? Vilket förhållande har denne till Israels folk? Shaul (Paulus) använder uttryck som "medborgarskap i Israel "och "kommit nära", Ef.2:12-13. Men i Rom.11:17-24använder han också bilden av två olivträd, ett vilt och ett äkta. Detta har han förmodligen inte tagit ur luften, utan Bibeln använder olivträdet som en bild på Israel i Jer.11:16 och Hos.14:7.Den hedning som genom tron på Israels Messias föds på nytt av Herrens Ande huggs av från sitt hedniska sammanhang och ympas in i det äkta olivträdet. Han har fått en ny identitet, han är inte längre hedning utan har blivit inympad i Guds folk Israel. Därför skriver Shaul till de hedningar i Efesus som blivit frälsta: "Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var hedningar Och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna...”.

Olivträdet

Det är viktigt att göra en sann biblisk analys av de olika delarna i det äkta olivträdet. Denna metafor används nämligen ibland för att skapa teologiskt samförstånd på bekostnad av sanningen. Det finns först och främst äkta grenar som är organiskt förenade i olivträdet, men det finns också äkta grenar som är avhuggna. Dessutom grenar från en vildoliv som ympats in, mot naturen, i det äkta olivträdet. Men Shaul nämner också om olivträdets rot, att grenarna får del av det äkta olivträdets "feta rot". Det mest näraliggande och det som av vissa kan upplevas naturligt är att det är Abraham, Isak och Jakob, Israels patriarker som är roten. De är naturligtvis "det naturliga" Israels stamfäder. Shaul använder också uttrycket "mina bröder efter köttet", men frågan är om Shaul menar att det är patriarkerna som är den "feta rot" som "bär" de inympade vilda grenarna?

Abrahams tro

Den fråga som behöver ställas är: Om köttslig släktskap med patriarkerna är en tillräckliggrund för att vara förenad med det äkta olivträdet, vilka är då de avhuggna äkta grenarna? Om det äkta olivträdet är en bild på alla avkomlingar från Abraham, Isak och Jakob skulle det inte finnas några avhuggna äkta grenar, som kan bli "inympade om de inte blir kvar i sin otro", Rom.11:23.Det är alltså "tro" och inte köttslig släktskap som utgör kvalifikationen för juden lika väl som för hedningen, att få tillhöra det äkta olivträdet. Men inte vilken tro som helst, utan den tro som vår fader Abraham hade.

Och Abrahams tro uttrycks i handling. Det äkta olivträdet är alltså inte en bild på alla judar, eller det fysiska Israel, Israel efter köttet! Detta bekräftas av Yeshuas ord till de äkta fariséiska judiska grenar som menade sig vara Abrahams barn: "Om ni vore Abrahams barn, skulle ni göra Abrahams gärningar", Joh.8:39.Dessutom säger Shaul i Rom.9:6-8: "Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Nej, Isaks efterkommande skall räknas som dina barn. Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn efter naturlig härkomst, men löftes barn räknas som hans efterkommande. "De som är barn efter "löftet"! Vilket löfte? Löftet om Abrahams säd som också är Israels Messias, Gal.3:16.Shauls israelbegrepp är naturligtvis inte annorlunda här i Rom.9 än det är senare i Rom.11:17.Israel, är alltså alla de som är Abrahams barn efter löftet, oavsett om man är jude efter köttet eller en inympad ex-hedning.

Olivträdets rot

Finner man i Bibeln någon text där patriarkerna kallas för rot? Nej! De texter där vi återfinner ordet "rot" eller" rotskott" är bland annat iJes.11:1 och Upp.5:5. Där står det ordagrant efter grekiskan: "Se, vann seger lejonet som är av stammen Judas, roten Davids, att öppna boken och bryta de sju inseglen dess."

Att lejonet av Juda stam syftar på Messias är uppenbart och han beskrivs här

som Davids rot. Messias är nämligen roten till sin egen far! Det är detta som framskymtar i Yeshuas ord: "Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter. Om nu David kallar honom sin Herre, hur kan då Messias vara Davids son."

I dessa texter där ordet "rot" ingår handlar det alltid om profetiska, messianska texter. Därför när det här talas om Isais rot syftar detta inte på Abraham utan till den som också är roten till Abraham och alla rättfärdiga alltifrån den "rättfärdige" Abel, nämligen Guds Torá, Ordet som blev människa och fick namnet Yeshua (frälsning). Han är Lammet som blev slaktat från världens grundläggning, 1Petr.1:20, Upp.13:8. Lammets blod är den enda frälsningsgrund som funnits alltifrån skapelsen! Olivträdet symboliserar alltså Israel efter "löftet" där judar och inympade hedningar tillsammans vandrar i Abrahams tro. Vi har god biblisk mark underfötterna när vi därför avvisar tanken att det äkta olivträdet skulle vara en bild på det naturliga Israel. Om man ändå föredrar att se roten som Abraham i egenskap av fader till de troende, judar och hedningar, men samtidigt

fader till Israel efter köttet, så är de äkta grenarna som sitter fast i olivträdet både hans barn efter "köttet" och efter "löftet". De avhuggna är de som endast har köttslig släktskap med Abraham. Jag upplever emellertid att det finns ett större stöd i Skriften att det är Messias som är roten till det äkta olivträdet.

Judiska rötter

Som jag tidigare skrev ser jag det som något mycket positivt att upptäcka kristendomens judiska rötter. Detta leder vanligtvis till ett förändrat tänkande. Bibeltexterna i NT uppfattas på ett sätt som man inte tidigare uppfattat dem. Man upptäcker den judiske Yeshua där man tidigare sett den kristne Jesus. Allt detta förändrar inte grunden för frälsningen, men det berikar den troendes liv. Det antisemitiska arvet som kom in i kyrkan genom den identitetslöshet som ersättningsteologin skapade, blir avslöjad och förhoppningsvis avsäger man sig både antisemitism och ersättningsteologin.

Dialogen

Den klarsynthet som upptäckten av kristendomens judiska rötter vanligtvis ger, används också för andra syften. Efter den fruktansvärda förintelsen av ca 6 miljoner judar uppstod en berättigad förlägenhet i det "kristna" Europa. Tidigare hade olika missionsorganisationer bedrivit mission bland judar, men nu skedde en omvärdering. Under 70-talet började judiska och kristna företrädare skapa forum där en större förståelse skulle skapas mellan dessa två religioner. Dialog och samförstånd skulle ersätta den tidigare bedrivna judemissionen. Svenska kyrkan avvecklade sin Israelmission och ombildade den till Svenska Teologiska Institutet (STI) i Jerusalem, där teologstuderande kunde fördjupa sina kunskaper i judendom och kristendomens judiska rötter. Där har" dialogen" en stark ställning. En judisk organisation som också har dialogkonceptet som grund och som är representerad i Sverige är AMI Jerusalemcenter. Det leds av Shlomo Hitzak med huvudkontor i Jerusalem. Kunskapen om kristendomens judiska rötter är mycket användbar för den judisk-kristna dialogens företrädare. Ersättningsteologin angrips starkt, likaså kyrkans antisemitism. Detta möjliggjorde att samtal kunde inledas med judiska representanter. Från judiskt håll fanns det naturligtvis en berättigad försiktighet som var historiskt betingad, men kristet avståndstagandet till antijudiskhet både historisk och nutida gjorde det möjligt att föra samtal.

Dialogens grund

Den judisk-kristna dialogen beskrivs ofta som ett brobygge som skall skapa samförstånd mellan judendom och kristendom. Detta samförstånd har också en teologiskt innehåll av gammalt datum. Redan på medeltiden utvecklades tankar av den mycket kände judiske filosofen och läkaren Moses ben Maimon (Maimonides) (1135-1204), även kallad Rambam, som om de accepterades skulle neutralisera den motsättning som funnits mellan synagogan och kyrkan. Det är förståeligt att Maimonides försökte överbrygga de motsättningar som fanns mellan kristendom och judendom på grund av det lidande som kyrkan utsatt det judiska folket för. Maimonides tankar var att kristendomen är rätt för hedningarna, därför att den för dem bort från avgudadyrkan för att istället dyrka Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Kristendomen är naturligtvis ofullkomlig eftersom man dyrkar både Gud och en människa (Jesus), men den är ändå bättre än ren hedendom, ansåg Maimonides. Dessa tankar från Maimonides togs upp av den tyska judiska teologen Franz Rosenzweig. I sin bok ”The Star of Redemption” (1921) utformar han det som senare kom att kallas för ”tvåförbundsteologin”.

Enligt Rosenzweig är Jesus hedningarnas Messias, men inte judens. Han gav också en egen tolkning av Jesu ord i Joh.14:6: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Rosenzweig menade att Jesus är detta bara för hedningen. Juden är redan hos Fadern, han behöver således inte komma till Fadern. Det faktum att Jesus inte sade detta till hedningar utan till judar, utgör naturligtvis en svaghet i Rosenzweigs tolkning.

Tvåförbundsteologin

Tvåförbundsteologi är inte ett bra eller rättvisande namn eftersom Herren har ingått flera förbund med Israel som alla är gällande, antingen man ser dem som länkar i en kedja eller att det Nya förbundet i Messias blod rymmer i sig alla tidigare förbund. en s k tvåförbundsteologin innebär att judens frälsningsväg går via Sinaiförbundet, och hedningens genom Yeshua eller Nya förbundet. Yeshua blir då endast hedningarnas Messias. Att Skriften inte utlovat någon "hedningarnas Messias" nämner man naturligtvis inte. Istället delar man upp löftena till Abraham i två delar för att på så sätt skapa en "tvåförbundsteologi".

En kristen svensk dialogföreträdare formulerar uppdelningen av löftet till Avraham, och utgår då från Gal.3:16 om att Abrahams säd står i singularis och syftar på Messias. Han skriver så här: "I detta sammanhang låter han Abrahams "säd" syfta på Kristus och nämner inte Israel. Detta är emellertid naturligt, eftersom han talar om hur löftet förverkligats, och "säden" i löftet till Abraham är verktyget genom vilket hedningarna skall få del av välsignelsen. Den del av löftet till Abraham som  gäller Israel är alltså irrelevant för hans huvudsyfte. "Han skriver vidare: "Eftersom förbundet med Abraham innehåller ett löfte rörande hedningarna - och Kristus - skall dessa nu nöja sig med att förbli vad de är, alltså hedningar (= ickejudar), sedan de tagit emot Kristus. Genom honom har nämligen löftet till dem gått i fullbordan."

Denna teologiska ”akrobatik” är inte alltid lätt för mottagarna att greppa. Dialogföreträdarna är naturligtvis medvetna om de svårigheter som reser sig mot denna "teologi" och därför använder man kryptiska och mångtydiga formuleringar. Man talar inte klarspråk och förnekar vanligtvis beskyllningar om att omfatta en tvåförbundsteologi. Dessa ofta svårförståeliga formuleringar och teologiska glidningar har till syfte att föra lyssnaren till önskat mål, utan att han riktigt förstått hur det gått till.

Att på detta sätt försöka neutralisera Yeshuas messianska anspråk är naturligtvis en briljant och användbar "teologi" för att skapa samförstånd mellan kristendom och judendom. Det messianska "problemet" är eliminerat. Kvar står emellertid att denna "teologi" har hela Skriften emot sig! Det står skrivet: "Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam", Rom.9:33.Israels "Klippa" låter sig emellertid inte undanröjas av aldrig så många dialogföreträdare, därtill är den alltför fast förankrad av Herren. Herren har också i sitt Ord sett till att det inte går att gå runt denna "stötesten" utan att det blir uppenbart att man därmed förnekar hans messiasskap. I alla skrifterna står det skrivet om mig, sa Yeshua! Detta sade han till sina judiska lärjungar efter sin uppståndelse. Därför är de Goda nyheterna först och främst för juden. Som alla ärliga bibelläsare redan förstått, så är "tvåförbundsteologin" sann, endast om Yeshua är en falsk Messias!

Ersättningsteologin

Ersättningsteologi är inte ett enhetligt begrepp, det ges ibland olika definitioner. Den vanliga definitionen är att kyrkan, i betydelsen de hednakristna, har ersatt det historiska bibliska Israel och nu utgör Guds nya folk. Israel som folk, eller det judiska folket, har därmed mist alla bibliska löften till förmån för den kristna kyrkan. Profetior om Israel tolkas antingen som redan uppfyllda eller omtolkas som syftande på den kristna kyrkan. Naturligtvis kan profetior i Tanach (GT) appliceras på troende av hedniskbörd, men inte därför att de ersatt Israel utan på grund av att Israel vidgats till att innefatta också hedningar som kommit till tro på Israels Messias.

De historiska händelser som skedde år 70 och 135 e Kr kan tyckas stödja ett ersättningsteologiskt synsätt. Visst kan dessa händelser ses som en Guds dom, liksom tidigare liknande händelser, men det innebär inte ett förkastande av Israel som Guds folk. Varken tempel eller biblisk judendom stod i vägen för Yeshua eller det Nya förbundet. Detta Nya förbund som Jeremia profeterade om slöts nämligen med Juda och Israels hus, Jer.31:31.Herren har aldrig ingått några förbund, varken med hednafolk eller den s k "hednakristna kyrkan". Skulle Israel vara förkastat är också alla Herrens förbund omintetgjorda. Torá är förbundsskrifterna för det Nya förbundet, några andra skrifter fanns inte när Messias dog och uppstod. Torá har genom pånyttfödelsen genom Herrens Ande placerats i våra hjärtan.

Herrens dom hade onekligen drabbat Israel år 70 0ch år 135 och de fördrevs ut i diasporan. Att allt detta hände förändrar emellertid inte Gudsutkorelse (utväljande). De drevs inte ut ur Landet för att Herren skulle utse en ny "brud", utan för att "kontraktet" innehöll vissa villkor som om de inte uppfylldes kunde de orsaka att de fördrevs från sitt land. Trotsfolkets ogudaktighet står alltså Guds kallelse och utkorelse kvar, detta så länge solen och månen går sin bana, Jer.31:35-36. Utkorelsen och löftena gäller alltid hela folket, men detta innebär inte personlig frälsning för var och en av de utkorade. Det är alltid den tro som Abraham hade som ledertill frälsning. Detta gäller såväl under det Gamla som under det Nya förbundet.

Tankefelet med ersättningsteologin är att man menar att Herren ersatt Israels folk med församlingen eller kyrkan. Herren har istället i och med Messias död och uppståndelse utvidgat det gamla Israel, det enda Israel som existerat, så att hedningen kan ympas in i detta Israel! Om Herren ersatt Israel med kyrkan, när skulle detta ha skett i så fall? Yeshuas lärjungar var alla judar! De första hundra tusen efterföljarna var så gott som alla judar och tillhörde Israels folk!

Den messianska rörelsen drabbades emellertid år 135 av en drastisk minskning av det judiska inslaget, på grund av Shimon bar Kochba´s misslyckade revolt och den efterföljande romerska vedergällningen som drabbade alla judar. Efter denna händelse fick de icke-judiska ledarna i Yeshua´s messianska rörelse ett alltmer dominerande inflytande. Att detta skulle innebära ett byte av guds folk är en befängd tanke som helt saknar stöd i Skriften. Men det har alltid funnits en frälst kvarleva, både före och efter Yeshua, som vandrat i Abrahams tro. Guds utkorelse och löften till Israel är oåterkalleliga! När den "hednakristna" delen av Yeshuas messianska rörelse menade att de nu var ett nytt Israel, skapades ett identitetslöshetens vakuum som snabbt fylldes av judefientlighet. Antisemitism har alltsedan dess varit kyrkans trogna följeslagare.

Dialogens ersättningsteologi

Den definition av ersättningsteologin som dialogföreträdarna ibland ger, är en annan än den tidigare nämnda. Eftersom man försöker bygga broar av samförstånd mellan kristendom och judendom handlar det inte om några förändringar av kristendomen, trots alla de fel som kyrkan begått. Man ser istället dessa två religioner som två vägar till samma mål. Förutom att "dialogen" fördömer ersättningsteologin som den skildrades tidigare, går man även ett steg längre. Ersättningsteologi, säger man, är också att påstå att kristendomen ersatt judendomen som frälsningsväg. Denna definition av Ersättningsteologi är naturligtvis en konsekvens av deras tvåförbundsteologi. Därför när dessa fördömer ersättningsteologin, innebär Det även denna vidare definition av ersättningsteologi.

  Att kristendom, i betydelsen den sanna tron på Yeshua Messias, jämställs med den judendom som förnekar hans messianitet är ologiskt, och har dessutom hela Skriften emot sig.Med kristendom menar "dialogen" de olika kyrkorna, och med judendom denjudendom som skapades efter år 70 i Javne. Att då hävda att den kristna tron på Yeshua som Messias inte får ersätta den s k rabbinska judendomen, är att hävda att Herren har två gudsfolk med olika frälsningsvägar, den s k tvåförbundsteologin.

  Därmed anser jag inte att den judendom som uppstod efter templets fall varit utan värde eller utan uppgift. Den har bevarat det judiska folket så att det inte assimilerats och försvunnit. Det judiska folket har en viktig uppgift i framtiden och för att det messianska riket skall kunna framträda, därför har Herren sett till att bevara det genom de olika judiska riktningar som finns idag. Man skulle kunna se det så här: Det judiska folket har bevarat Torá och Israels kultur, och kristendomen har bevarat budskapet om Israels Messias. "Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla", Rom.11:32.

Messianska judar och dialogen

Dialog i betydelsen samtal där man lyssnar på varandra är alltid värdefullt. En sådan fin och fruktbärande "dialog" har Yeshua med den "samaritiska kvinnan". Men den judisk/kristna dialogen har en annan målsättning och inriktning. Man tycker att de messianska judarna, som både har den judiska traditionen och samtidigt tror på den Messias som också kristenheten bekänner sig till, skulle utgöra ett tacksamt och värdefullt bidrag i dialogsammanhang. Men så är inte fallet, av någon anledning passar de inte in. 

 Den messianske juden Daniel C. Juster skriver i sin bok "The Irrevocable Calling" på sid. 54 följande:

"Det är förvånansvärt att både Kyrkan och Synagogan avvisar den organiska länken mellan dem, de messianska judarna. Utan denna förenande länk blir upprättelsen mellan Kyrkan och det judiska folket omöjligt. Om vi ser det sammanfattningsvis kommer vi att förstå att den judisk/kristna dialogen inte kan bli verkligt framgångsrik (förändra beteendet) om det inte finns en växande messiansk judisk rörelse som är en organisk del av både Israel och Kyrkan. För att denna rörelse skall vara effektiv måste den reflektera ett judiskt liv i Yeshua. Ironiskt nog så är de messianska judarna utestängda från att medverka i denna dialog, både av de judiska och de kristna företrädarna. Det sägs, om du vill ha en vänskaplig relation med det judiska samhället och dess företrädare så bör du utestänga de messianska judarna. Vi kan förstå den historiska anledningen till detta. Hur som helst, om vi vill tänka i gemensamma andliga termer, och betydelsen av upprättelsen genom Yeshuas blod, så är utestängandet av de messianska judarna ett stort och allvarligt misstag". (min översättn.)

Dialogens felaktiga tolkningar

Dialogens förtjänster ligger i att de pekar på kristendomens judiska rötter, men den har i sig det tvåförbundsteologiska synsättet som är förföriskt både för den kristne och juden. Utmärkande för dess förespråkare är att den vanligtvis saknar all kontakt eller gemenskap med messianska judar. Detta är som jag tidigare visat förståeligt eftersom juden, enligt dessa, har sin frälsningsväg genom Sinaiförbundet och därför inte behöver tro på Yeshua som Messias. Deras resonemang går ut på att bevisa att förbundet vid Sinai fortfarande är giltigt och att det därför är judens väg.

Naturligtvis har Sinaiförbundet fortfarande giltighet, det har alla Herrens förbund, men det betyder inte att det Nya förbundet därför inte gäller juden. Shaul skriver i Rom.1:16 tvärtom, att det är "först och främst för juden." Förutom att ersättningsteologin fördöms och kyrkofäderna kritiseras, med all rätt, används inympningsteologin och Shauls undervisning i Ef.2, om att skiljemuren mellan hedningen och juden är nedbruten, som ett argument för samförståndets brobygge. Det som emellertid förtigs är att det finns avhuggna äkta grenar i olivträdet, och att det endast är "i Messias" som denna skiljemur är nedriven. Olivträdet tolkas som en bild på Israel efter köttet eller hela det judiska folket, därför anses roten syfta på Abraham .På så sätt förförs kristna till att tro att dialogen är ett Guds redskap för att skapa samförstånd mellan judendom och kristendom. Den judisk/kristna dialogen ingår naturligtvis i det pluralistiska tänkandet som präglar vår tid, och har synkretismens alla kännetecken. Den försöker skapa ett teologiskt samförstånd på bekostnad av Israels Messias.

Inympningens konsekvenser

Den icke jude som inser att Herren bara har ett folk, Israel, och att detta folk genom Israels Messias död och uppståndelse utvidgats till att också omfatta honom, ställs inför ett val. Skall jag fortsätta att leva ett liv som endast har judiska rötter, som alltså har avlägsnat sig från den bibliska judendom som Yeshua och apostlarna levde i, eller skall jag låta budskapet om inympandet få konsekvenser? Att vara inympad i Israel bör för en "exhedning" (Ef.2:11) få vissa konsekvenser. Det anses vanligtvis naturligt att förkunnelsen leder till synliga förändringar i livet, de flesta predikanter förväntar sig förmodligen  detta. Inom pingstsammanhang finns det de som i årtionden har förkunnat "inympning", utan att det på något sätt påverkat lyssnarna. Det har mottagits och bevarats enbart som en idé, en teologi. Om man, som man gör i dialogen, kritiserar kyrkofädernas handlande, bör inte detta rimligtvis leda till att man korrigerar där kyrkofäderna gick fel? Denna korrektion bör innefatta både tanke och gärning.

I juli 1992 när jag läste Ef.2:11 och framåt, upplevde jag att Herrens Ande gjorde Ordet levande för mig så att jag "såg" sambandet och kontinuiteten mellan Gamla och Nya förbundet. Två frågor kom då till mig mycket starkt:

Vad betyder detta för dig?

Vad har du gjort med det?

Jag tror att Herren ställer dessa frågor till fler idag!

Vad betyder det, och vad har du gjort med uppenbarelsen att du är inympad

och tillhör Herrens folk Israel?