Ger NT en rätt bild av dagens judar?

Av Ketriel Blad

Det man läser i NT om fariséerna gör att man lätt får en väldigt negativ bild av dem. De beskrivs bl.a. som huggormsyngel, hycklare, Gehennas barn, blinda ledare och fulla av girighet och ondska. Trots det framstår några av dem som goda. En gång försökte några fariséer rädda Jeshua från att bli dödad av Herodes (Luk 13:31). Ett betydande antal fariséer erkände att Jeshua kom från Gud och inte kunde vara en syndare eftersom han gjorde sådana tecken (Joh 3:1-2; 9:16; Apg 5:34-39). Lukas nämner om några i fariséernas parti som kommit till tro på Jeshua (Apg 15:5).

Trots att Jeshua varnar sina lärjungar för fariséernas surdeg – hyckleriet – beskrivs deras lära vid flera tillfällen som sann (Matt 22:42; Apg 23:8). Enligt Matteus uppmanar Jeshua sina lärjungar t.o.m. att följa allt vad fariséerna lär eftersom de sitter i Moses domstol (Matt 23:3).

Paulus fortsätter att identifiera sig som farisé efter att ha mött den Uppståndne (Apg 23:6).

Den fariseiska rörelsen beskrivs som den mest strikta inom den judiska tron (Apg 26:5) vilket innebär att den var den mest noggranna med att uppfylla de bud som gavs till Israel av den Evige vid Sinai genom Mose.

Fariseismen var en av många judiska rörelser, eller partier, inom den mångfacetterade judendom som fanns under det andra templets tid. Men när den romerska krigsmakten förstörde templet och Jerusalem var den fariseiska rörelsen i stort sett den enda som överlevde. Några få andra rörelser överlevde en tid men dog sedan ut eller blandades upp med den hedniska omgivningen och tog markant avstånd från judarna vilket var fallet med den rörelse som i sitt avfall bildade kristendomen. Det innebär att den traditionella judendom som genomlevt alla inre och yttre attacker och lever kvar än idag är en fortsättning av den fariseiska rörelsen som fanns under andra templets tid då Jeshua och hans lärjungar verkade.

Men när man jämför dagens judendom, som är fortsättningen av Hillels fariseism, med de förebråelser som Jeshua ger fariséerna, ser man att mycket av hans kritik inte är relevant när det gäller dagens judendom. (Därmed inte sagt att det inte kan finnas hycklare bland dagens judar, likaväl som inom vilken annan grupp människor som helst.)

Jag vill här lyfta fram två texter från NT och jämföra dem med betydelsefulla judiska skrifter för att se om man med hjälp av dem kan sätta likhetstecken mellan de fariséer som tillrättavisades i NT och de judar som lever idag.

”Men när han [Johannes] såg att många fariseer och sadduceer kom för att bli döpta av honom, sade han till dem: "Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.” (Matt 3:7-8 SFB)

I sin bok Mishné Torá – som är en sammanfattning av Talmud – skriver den välkände medeltida rabbinen Moshe ben Maimon (Rambam 1135-1204 k.t.r.) bl.a. detta om omvändelse: ”Fullständig omvändelse har den människa gjort som när hon står inför möjligheten att upprepa synden som hon tidigare begått undviker den och inte begår den på grund av sin omvändelse och inte på grund av fruktan eller något fysiskt hinder… Var och en som bekänner med ord utan att ha beslutat i sitt hjärta att överge synden är som en som doppar sig i vatten för att rena sig men samtidigt håller något orent i sin hand.” (Egen översättning)

Rambams mål med att skriva Mishné Torá var inget annat än att med sammanfattande ord uttrycka den undervisning som ges i Talmud vilket gör att hans ord i stort sett representerar judisk lära sedan templets förstörelse. Hans undervisning när det gäller omvändelse ligger på samma linje som Johannes döparens budskap till de fariséer och sadducéer som kom för att låta döpa sig av honom! Både Rambam och Johannes döparen lär allstå att frukten av sann omvändelse innebär en uppenbar förändring i livsstilen.

”Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare. Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” (Luk 18:11-14 SFB)

Praktiserande judar ber varje morgon: ”Inte för vår rättfärdighets skull lägger vi ner våra böner inför dig, utan för din stora barmhärtighets skull. Vad är vi, vad är vårt liv, vår fromhet, vår rättfärdighet, vår hjälp, vår kraft, vår styrka, vad kan vi säga inför dig, Evige, vår Gud och våra förfäders Gud.”

På måndagar och torsdagar ber man: ”Barmhärtige och nådige, jag har syndat inför dig, Herre, som är full av barmhärtighet, förbarma dig över mig och upptag mina böner. Herre, straffa mig icke i din vrede och tukta mig icke i din förtörnelse. Var mig nådig, Herre, ty jag försmäktar; hela mig, Herre, ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt. Ja, min själ är mycket förskräckt; ack, Evige, huru länge? Vänd åter, Evige, rädda min själ, hjälp mig för din nåds skull.” (Ur Judiska församlingen i Malmös bönbok)

Den bild som ges av en farisé i Jeshuas liknelse stämmer inte med de böner som dagens judar ber. Är inte den traditionella judiska bönen mer lik den ödmjuka bön som juden som jobbade för Romarnas tullsystem bad? Publikanen åberopade inte sin egen rättfärdighet utan den Eviges nåd vilket också dagens rättrogna judar gör varje morgon.

Inom den fariseiska rörelse som fanns under det andra templets tid fanns det flera olika riktningar. Bland dessa var två huvudriktningar – eller ”hus” som de kallas – rådande, Shammajs hus och Hillels hus. Dessa två ”skolor” hade för det mesta olika åsikter om vilken halachá – praktisk lagstiftning utifrån Torán – som skulle råda. Shammajs lärjungar var mycket mer strikta än Hillels lärjungar.

Paulus var lärjunge till Gamaliel som var en av de viktigaste rabbinerna i Hillels hus. Paulus tolkning av Torán ligger därför väldigt nära Hillels ”nådalinje”.

Förenklat kan man säga att Shammai stod för den lagiska obarmhärtiga strikta bokstavliga tolkningen av Torán medan Hillel förespråkade den barmhärtiga nådefulla människovänliga tolkningen av buden.

Om man nu analyserar de budskap som Johannes döparen och främst Jeshua gav till de fariséer som de kom i kontakt med kan vi dra slutsatsen att det i första hand var fråga om de fariséer som följde Shammajs lagiska linje, som då var i majoritet. Men det var inte dessa som blev tongivande för framtidens judar.

Efter templets förstörelse samlades fariséernas högsta ledare för att besluta vilken av de två linjer de skulle följa. Talmud relaterar att en röst från himlen talade till dem och sa att Shammajs halachá var förkastlig och att Hillels halachá skulle råda.

Under den senare delen av templets tid hade Shammajs halachá varit rådande. Det innebär att den judendom som överlevde i den nya situationen i förskingringen var mycket mer inriktad på nåd och barmhärtighet än på strikt lagiskhet. Därför kan man inte utgå från NT för att bedöma den judendom som överlevde förstörelsen.

Dagens judar är allstå inte representerade i NTs beskrivning av fariséerna utan ligger mycket närmare den väg som Jeshua och hans lärjungar gick på och predikade.

Frågan är hur mycket Jeshuas ord rätade upp fariseismen så att den senare gick tillbaka till nådens väg som Mose och profeterna förespråkade.

Förkortad version till Världen Idag

Ger NT en rätt bild av dagens judar?

Av Ketriel Blad

Trots några positiva beskrivningar av fariséerna målar NT upp dem som hycklare, Gehennas barn, blinda ledare, fulla av girighet och ondska.

Men samtidigt som man varnas för deras hyckleri beskrivs deras lära som sann (Mt 22:42; Ap 23:8) och därför skall man följa den (Mt 23:3). Farisén Paulus var noggrann med att uppfylla buden hela sitt liv.(Ap 23:6)

Av den mångfaldiga judendomen som fanns på NT’s tid överlevde bara fariseismen. Men om man jämför NT’s bild av fariséerna med dagens judendom ser man många olikheter.

Låt oss jämföra två texter från NT med viktiga judiska skrifter.

”Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.”(Mt 3:7b-8)

Rambam skriver: ”Fullständig omvändelse har den människa gjort som när hon står inför möjligheten att upprepa synden som hon tidigare begått undviker den… Var och en som bekänner med ord utan att ha beslutat i sitt hjärta att överge synden är som en som doppar sig i vatten för att rena sig men samtidigt håller något orent i sin hand.”(Mishné Torá, egen övers.)

Denna undervisning, som grundar sig på Talmud, liknar det som Johannes predikade för de fariséer som ville döpa sig av honom. Båda sa att frukt av omvändelsen innebär en klar förändring i livsstilen.

”Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen… Publikanen... slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare.”(Lk 18:11-13)

I den judiska bönboken kan man läsa: ”Inte för vår rättfärdighets skull lägger vi ner våra böner inför dig, utan för din stora barmhärtighets skull. Vad är vi, vad är vårt liv, vår fromhet, vår rättfärdighet… Barmhärtige och nådige, jag har syndat inför dig, Herre, som är full av barmhärtighet, förbarma dig över mig och upptag mina böner... hjälp mig för din nåds skull.”

Judarnas dagliga bön liknar alltså inte den bön som farisén i liknelsen bad utan snarare publikanens. Båda åberopar den Eviges nåd och inte sin egen rättfärdighet.

På NT’s tid fanns två huvudriktningar bland fariséerna ”Shammajs hus” som var strikt lagiskt och ”Hillels hus” som betonade nåden. NT’s kritik av fariséerna gäller tydligen främst Shammajs hus som skulle komma att stå öde.(Mt 23:38) Därför blev dess lära inte tongivande för framtidens judar.

Talmud relaterar att det efter templets förstörelse kom en röst från himlen som sa att Shammajs linje var förkastlig och att Hillels tolkning skulle råda. Det innebar en förändrad framtida huvudinriktning. Därför är dagens judendom mer inriktad på nåd än på lagiskhet. Man kan därför inte utgå från NT för att bedöma dagens judar.

NTs beskrivning av fariséerna stämmer alltså inte med dagens judar som går på en väg som ligger närmare den som Jeshua och hans lärjungar gick på.

Frågan är hur mycket Jeshuas ord rätade upp fariseismen så att den senare gick tillbaka till nådens väg som Mose och profeterna förespråkade.