Hädelse eller inte

Av Ketriel Blad

Men Jesus teg. Då sade översteprästen till honom: "Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son." Jesus sade till honom: "Du själv sade det. Men jag säger er: Härefter skall ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln." Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: "Han har hädat. Behöver vi några fler vittnen? Se, ni har nu hört hädelsen. Vad anser ni?" De svarade: "Han är skyldig till döden." (Matt 26:63-66 SFB)

Men han teg och svarade intet. Åter frågade översteprästen honom och sade till honom: "Är du Messias, den Högtlovades Son?" Jesus svarade: "Jag är det. Och I skolen få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma med himmelens skyar." Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: "Vad behöva vi mer några vittnen? I hörden hädelsen. Vad synes eder?" Då dömde de alla honom skyldig till döden.

För att förstå vad som hände vid rättegången då vår Mästare blev dömd till döden kan vi få hjälp av det som står skrivet i Talmud när det gäller den judiska lagen om hädelse.

Masechet Sanhedrin 56a inleder med följande citat från Mishná: “THE WHOLE DAY [OF THE TRIAL] THE WITNESSES ARE EXAMINED BY MEANS OF A SUBSTITUTE FOR THE DIVINE NAME, THUS, ‘MAY JOSE SMITE JOSE.’ WHEN THE TRIAL WAS FINISHED, THE ACCUSED WAS NOT EXECUTED ON THIS EVIDENCE, BUT ALL PERSONS WERE REMOVED [FROM COURT], AND THE CHIEF WITNESS WAS TOLD, ‘STATE LITERALLY WHAT YOU HEARD. THEREUPON HE DID SO, [USING THE DIVINE NAME]. THE JUDGES THEN AROSE AND RENT THEIR GARMENTS, WHICH RENT WAS NOT TO BE RESEWN. THE SECOND WITNESS STATED; I TOO HAVE HEARD THUS’ [BUT NOT UTTERING THE DIVINE NAME], AND THE THIRD SAYS: ‘I TOO HEARD THUS’

Sedan fortsätter kommentarerna i Talmud:

“It has been taught: [The blasphemer is not punished] unless he ‘blesses’ the Name, by the Name”.

Översatt blir det: ”Det har undervisats: (Hädaren blir inte straffad) om han inte “välsignar” (en omskrivning av förbannar) Namnet med Namnet.”

Det innebär om vi utgår från att översteprästen följde den judiska lag som beskrivs i Gemará måste Jeshua ha uttalat den Eviges Namn för att ha kunnat dömas till döden. En jude kunde alltså inte bli dödsdömd för hädelse utan att uttryckligen ha uttalat den Eviges Namn (jod, he, wav, he).

Talmud fortsätter att utlägga Gemará-texten och säger (enligt en engelsk översättning): “Our Rabbis taught: He who hears [the Name blasphemed], and he who hears it from the person who first heard it [i.e., from the witness who testifies], are both bound to rend their garments. But the witnesses are not obliged to rend their clothes [when they hear themselves repeating the blasphemy in the course of their testimony], because they had already done so on first hearing it… Rab Judah also said in Samuel's name: One must rend his clothes only on hearing the Shem hameyuhad blasphemed, but not for an attribute of the Divine Name.” (Sanh. 60a)

Sammandraget innebär det att:

-          För att kunna riva sönder sina kläder vid en hädelse måste man ha hört hädelsen direkt eller av ett vittne och den Eviges Namn bestående av de fyra bokstäverna jod, he, wav och he måste ha uttalats under hädelsen.

-          Man skall inte riva sönder sina kläder om den som hädade eller den som vittnade om hädelsen använde en omskrivning av den Eviges Namn.

När nu Matteus och Markus i dessa texter skriver ”Makten” är det en omskrivning av den Eviges Namn. Jeshua måste enligt judisk lag ha uttalat Namnet (JHWH) för att kunna anklagas som hädare. Lägg märke till att Markus tidigare i texten skriver ordet ”den Högtlovade” där Matteus har skrivit ”Gud”. Det är också ett bevis på att författarna i evangelierna använde omskrivningar av den Eviges namn, vilket är en vanlig judisk företeelse som görs i respekt för den Evige och för att inte löpa risken att missbruka hans namn. Ett annat exempel är uttrycket ”himmelriket” som i Matteus evangelium är en omskrivning av ”Guds rike”.

Under det andra templets tid – då Jeshua var här – betydde begreppet ”Guds son” inte samma sak som i den kristna världen idag. Att vara Guds son likställdes på den tiden med att vara den utlovade kung Messias. En genomgång av evangelierna bevisar detta. Guds son = kung Messias (en människa).

När därför Jeshua erkänner att han är Messias – Guds son – kan det inte enligt judisk lag tolkas som en hädelse. Det är ingen hädelse att göra anspråk på att vara Messias = Guds son.

Översteprästens reaktion visar dock att han ansåg att Jeshua hädade den Evige – vilket innebar att han också måste ha uttalat den Eviges Namn – som sedan omskrevs av Matteus och Markus som ”Maktens”.

Att häda är inte samma sak som att påstå att man är Gud – vilket naturligtvis i sig skulle kunna uppfattas som hädelse om man sätter sig över eller på samma position som den Evige – utan det har att göra med att skada den Eviges Namn, exempelvis genom att förbanna det (jfr. 3 Mos 24:11).

Uppenbarligen uppfattade översteprästen Jeshuas citat av Psalm 110:1 och Daniel 7:13 – där han uttalade Gudsnamnet – som hädelse. Men om nu han – och de andra – bedömde att Jeshuas citat av dessa skrifter var hädelse, bevisar det inte att Jeshua själv skulle ha menat att han var JHVH. Om översteprästen tolkade honom så behöver det ju inte betyda att han tolkade rätt! Man var ju intresserad av få honom avrättad!

Å andra sidan finns det flera rabbinska citat där Messias får namnet JHWH utan att de för den skull blandar ihop honom med den Evige och Osynlige som är utanför allt skapat. (Baba Batrá 75b; R. Gershom ben Judá; Maharsha; Radak) Så när den som gör anspråk på att vara Messias också hävdar att han är JHVH måste det inte nödvändigtvis uppfattas som hädelse. Det kan man göra om man är intresserad av och söker att missförstå honom och använda det för att fälla honom, vilket uppenbarligen var fallet i denna olagliga och orättfärdiga rättegång.