Jesus är ständigt aktuell och omtvistad. Inte minst hans självsyn och hur han beskrivs av de tidigaste efterföljarna. På senare tid är den så kallade treenighetsläran åter aktuell och omdiskuterad.
Teologiska frågor kring Jesu person har växlat genom historien. Medan Nya testamentet förenar både gudomliga och mänskliga egenskaper hos Jesus (kristologin), var hans mänskliga sida tidigt ifrågasatt av doketerna (av dokeo, ’se ut som’) omtalade i exempelvis Apostoliska Fäderna och senare företrädd av gnostiker.
Jesu gudomlighet betvivlades däremot egentligen aldrig av kristna under antiken, det var mer i vilken mening han var mer än människa. Men med upplysningstiden och rationalismens tidevarv där förnuftet (ratio) satts som kriterium på vad som är rimligt, har Jesu gudomliga sida satts i fråga. Däremot finner dessa inget problematiskt med att han är människa!
I fornkyrkan brottades man även med en annan teologisk problemställning. Hur förhåller sig Jesu person (Sonen) dels till Fadern, dels till Anden? Hur kan man hålla samman Guds enhet och där Jesus identifieras med Gud (exempelvis uttrycket ”Jag är” i Johannesevangeliet ), på samma gång som Jesus ber till Fadern (Joh 14:16; 17:1-26), och Guds Ande skildras med en persons drag?
Denna frågeställning bearbetades intensivt under kristendomens första århundraden. Den allmänt erkända lösningen, som förbereddes inte minst genom kyrkofadern Tertullianus, kom att kallas treeninghetsläran /trinitetsläran. Den beskrivningen av Gud som en men som rymmer tre ”personer”, befästes genom trosbekännelserna som fick genomslag under 300-talet. Framför allt den nicenska-konstantinopolitanska trosbekännelsen har blivit grundläggande för kristen teologi.
Pingströrelsens hållning till de klassiska kristna trosbekännelserna, är att anknyta till dem utan att anta dem som trosdokument. Motiveringen har varit att inte lägga någonting till Bibeln. För min del menar jag att det är en sund hållning. Den inställningen medför att man kan bejaka trinitetsläran som ett rättvist uttryck för Nya testamentets syn på Jesus, samtidigt som man kan hävda att trosbekännelserna inte är de enda sätten att uttrycka denna tro. Bibeltexterna är rikare är trosbekännelserna.
Trosbekännelsernas svaghet är bland annat att de filosofiskt är begränsade till den rådande filosofin i de bysantinska och västromerska rikena där de kom till. Det är den kristna förkunnelsens uppgift att i trohet mot Bibeln formulera tron på Jesus i varje tid och sammanhang.
Men det betyder inte att trosbekännelserna måste förkastas. Studiet av trosbekännelserna, liksom patristiken (kyrkofädernas olika teologier) har sitt berättigande. Men ännu viktigare är det att återkoppla till fundamentet för trosbekännelserna, nämligen Skriften själv. Trosbekännelsernas fara är också att man luras till föreställningen att man ”förstått” Gud om man kan trosbekännelsens formuleringar. Att treenighetsläran inte löst problemet med att hålla samman Guds enhet kan lätt illustreras genom insikten om att både judar och muslimer i allmänhet tror att kristna bekänner sig till tre gudar: Fadern, Sonen och Maria! Detta trots att trosbekännelserna flitigt har använts i kyrkor.
Nya testamentets sätt att beskriva Jesus är mycket rikt och den flerfalden bör kristen förkunnelse bejaka. Jesus är människan som är i behov av både sömn och mat. Han kan jubla i glädje, upprivas i sitt innersta och vara i ångest. Samtidigt gör han i evangelierna anspråk på gudomlighet.
Den kommer till uttryck både i det Jesus gör och säger, och inte minst genom titlar. Jesus beskriver sig själv som Människosonen, en term som i samtiden av många förknippades med en gudomlig person/ himmelskt väsen, en domare som sitter på Guds högra sida. Han är också Messias (som i sitt judiska sammanhang var en människa med gudomligt uppdrag), och Guds enfödde son som vet med sig ha ett unikt förhållande till Fadern.
Paulus skildrar Jesus som Herren (kyrios) som djupast sett är Gud själv som handlar i de gammaltestamentliga texterna. Han är den som bär Namnet (Guds egennamn, JHWH) som är över alla andra namn (Fil 2:9).
Den intensiva forskningen de senaste decennierna i judisk tro kring tideräkningens början, visar att det i den judiska samtiden var fullt möjligt att skriva på detta sätt inom ramen för judisk tro. Men kan man hävda att Nya testamentet är en judisk bok som beskriver Jesus på ett judiskt sätt - även kristologiskt. Långt ifrån alla i den judiska samtiden accepterade Jesu anspråk. Men Nya testamentets sätt att beskriva Jesus uppfattades inte av samtiden som ”ojudiskt” och att gå utanför judisk tro.
Under de kommande århundradena av vår tideräkning förändras situationen. En tillstramning sker. Den monoteistiska tron uttryckt i Shema (judiska trosbekännelsen i 5 Mos 6:4) tolkades snävare i förhållande till tidigare mer flexibelt synsätt. När rabbinska judendomen under tidig medeltid finner den kristna bekännelsen av Jesus som samtidigt Gud och människa oförenligt med tron på Bibelns ende Gud, ska det ses mot bakgrund av den hårdnade relationen mellan judar och kristna.
Jesu person och hans dubbla natur är ingen belastning för kristna, utan en tillgång. Det finns ingen vinst att göra i relationen med judar med att tona ner Jesu anspråk. Relationen till judar är viktig för oss kristna - inte minst för att göra vår egen teologi sund. Pingströrelsens hållning, att anknyta till de ekumeniska trosbekännelserna utan att låsa dem som trosdokument, innebär en möjlighet att komma ur historiska låsningar till judisk tro genom att bejaka gemensamma rötter.
