Ny granskning av kyrkans  historia  Del 5

De tidiga messianska församlingarna - Nästa Generation

       (fortsättning från förra artikeln)

Av Christoffer O´Quin
Översättning: Margit Gerdvall

Avsåg Herren att det skulle bli två skilda religioner,  Judendom och Kristendom?

Önskade Gud en ren biblisk tro, eller två olika religiösa institutioner?


Vilka händelser ledde fram till denna delning?

När, var och hur skedde denna delning?

Dessa artiklar kommer att ifrågasätta en del vedertagna uppfattningar som finns etablerade inom kristendomen. Förhoppningen är att utmana läsarens relation till något särskilt trossystem, och i stället uppmuntra till strävan efter större förståelse och tillämpning av den Bibliska tron.

______________________________________________________________________________

"Och det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra."  2 Tim. 2:2
 
Det Paulus inte kunde veta under sina sista levnadsår var att den judiska nationen skulle revoltera mot Rom och kasta, inte bara den judiska nationen, utan också den judiska tron in i en kamp för sin överlevnad. Vid den tiden, år 70 e Kr, var Paulus, Petrus, Jakob, alla apostlarna döda. Endast Johannes levde fortfarande och utvecklingen av den tidiga messianska rörelsen tog en dramatisk vändning.
Det hade alltid funnits motstånd mot Jeshua och hans budskap från etablissemanget i Templet. Under tiden mellan Jeshuas himmelsfärd och det judiska kriget, levde olika judiska partier tillsammans i en orolig spänning. Vi ser i Apostlagärningarna att det var en kortlivad förföljelse av den messianska rörelsen, men de flesta judar tycks ha betraktat den som en legitim del av judendom och som en livskraftig kvarleva. I slutet av det judiska kriget inträffade emellertid en händelse, som märkbart vände utvecklingen. Historikern Hegesippus beskriver denna händelse. (Se separat inlägg om "Den rättfärdige Jakobs död" (1). Från denna text ser vi klart att Hegesippus säger att judendomen under andra Templets tid knappast var enhetlig. Han nämner sju sekter eller partier förutom de messianska eller nasaréerna. Han konstaterar, att det största motståndet kom från dem som inte trodde på uppståndelsen eller en slutgiltig judendom. Det verkar klart, förutom några fariseer som särskilt omnämndes, att Hegesippus hänvisar till saducéerna och det översteprästliga ledarskapet. Det enda tvistemålet var om Jeshua var Messias "dörren", eller inte. Han verkar också  mena att även Jakob förväntade sig Jeshuas omedelbara återvändande och således var staden i tumult. Icke desto mindre visade dessa inflytelserika judiska ledare genom att låta döda Jakob, att de hårdnackat vägrade tillmötesgå, kompromissa eller anpassa sig till den messianska gemenskapen.
 
OMVÄRDERAD JUDENDOM
Efter Templets förstörelse år 70 e Kr blev judendomen tvingad att omvärdera sig i avsaknad av de traditionella tempelritualerna. Vad som utvecklades var en samling visa män i Javneh under ledning av R. Yohannan Ben Zakkai. Han lyckades samla ett antal överlevande visa män omkring sig. De bildade ett sällskap av sjuttioen äldste, som var villiga att möta de oräkneliga problem som uppstod på grund av den nya situationen. Det skulle dröja en tid innan deras moraliska auktoritet blev erkänd av det överlevande judiska samhället men i slutet av århundradet blev denna Javneh-akademi ett erkänt centrum för det religiösa såväl som det nationella livet för det judiska folket. (2)      
   Fariseismen, som var en av många konkurrerande partier, fann nya uttryck i rabbinsk judendom. Den blommade plötsligt upp, när ett helt nytt socialt och politiskt sammanhang började att hota Israels överlevnad. Judisk pluralism försvann i lågorna från katastrofen år 70. Fariséerna hade vunnit genom de övrigas försummelse. (3)
De fariseiska rabbinerna gjorde sig själva till norm och prövosten för ortodoxin. Den sekt som inte samtyckte med dem blev stämplad som "min" (villolärare). Rabbinsk judendom "devalverades" till ortodox judendom. (4)
Det var sålunda i Javhne som  den officiella judendomen bestämde gränserna på ett sådant sätt, att messiansk judendom uteslöts från den officiella nyligen fastställda ortodoxin (renlärighet). Kanske det tydligaste exemplet på officiellt motstånd mot Jeshuas efterföljare finns i Birkat HaMinim. Där fanns en mångfald versioner, men för vår debatt är den palestinska versionen, som tillkommit i Kairo Geniza, den tydligaste.
Där står: "Låt inget hopp finnas för avfällingarna och må det fräcka kungariket snabbt bli uppryckt med rötterna i våra dagar. Må nasaréerna och villolärarna (minim) förgås snabbt och må de utplånas ur Livets bok och må de inte bli uppskrivna bland de rättfärdiga."

I den nya mnstergivande judendomens kölvatten, blev nasareerna tvingade ut från synagogorna genom att en av de vanligaste bönerna förändrades.
   
Detta uteslöt dem effektivt från tillbedjan i synagogorna och fortsatt delaktighet i judiskt liv - deras entusiasm för samfälld bön skulle förståeligt nog dämpas genom att de genom deltagande i den bönen skulle fördöma sig själva. Från den tiden och framåt blev brytningen mellan judendom och kristendom definitiv. Vad synagogan beträffar, så var Kyrkan bannlyst. (5)
      
Något så allvarligt som en förändringen av böneliturgin krävde en uppsättning handledande anvisningar för synagogorna i diasporan. Dessa instruktioner skulle möjligen ha kunnat innefatta:


# Ett formellt förnekande av undervisningen om Jeshua och hans uppståndelse.
# Att kristendom förnekade Gud och Torá, och den gundade sig på Jeshuas undervisning, den Jeshua som var en bedragare.
# Att hans lärjungar stal hans kropp och sedan gjorde anspråk på att han hade uppstått från döden och påstod att han var Guds son.
# Att det därför var det omöjligt för judar att ha något att göra med sådan undervisning och de som höll fast vid denna skulle officiellt

    bli uteslutna. (6)
 
Vi ser alltså att vid sekelskiftet utövade Javneh en policy av enhet och konformitet som inte fanns under det andra Templets tid. Denna policy av ortodoxi fastslog dessutom regler, som strängt uteslöt Jeshuas efterföljare, vilka allmänt började kallas kristna.
 
EJ KVALIFICERAD ATT UNDERVISA

I och med att Jeshuas efterföljare effektivt uteslöts från Synagogans "huvudlinje", blev missionerande inte längre möjligt bland de Torá-trogna. Från och med nu skulle lyssnarskaran finnas bland hedningarna. Eusebius konstaterar: "Ända från första början spred de apostoliska efterträdarna frälsningsbudskapet vidare och förkunnade himmelriket vida omkring till hela världen...ivriga att predika för dem som aldrig hade hört trons budskap och att ge dem de inspirerade evangelierna i skrift. De var helt inställda på att lägga trosgrunden på den ena orten efter den andra, tillsätta någon som herde och anförtro dem till att vårda dessa som nyligen kommit med. De fortsatte sedan vidare till andra folk och länder i kraft av nåden och i samverkan med Gud...". (7)
 
Eusebius' kommentarer säger oss en hel del om hur och när "Kyrkan" lämnade sina hebreiska rötter för att bli den hellenistiska Katolska Kyrkan från det andra århundrandet och framåt. För det första säger Eusebius väldigt klart att evangelisterna gick till dem som aldrig hade hört Guds ord. Dessa var uppenbarligen hedningar, som saknade all fostran och bildning utifrån Torá. Utan utbildning eller kunskap i Torá var de fullständigt oförmögna att bedöma budskapet värde. Till skillnad från de troende i Berea, som Paulus anförtrott budskapet därför att de prövade det mot Torá, hade dessa människor inte den möjligheten att skydda sig.

För det andra stannade Apostlarna bara tillräckligt länge för att lägga en minimal grund innan de fortsatte vidare, så  ledarskapet bland dessa nyomvända låg i händerna på män som själva var nyomvända. Detta bröt med en grundprincip i  Paulus' undervisning om ledares förvaltarskap. "...han skall inte vara nyomvänd, så att han blir högmodig och kommer under samma dom som djävulen." (8)
Dessa män var alltså inte bara outbildade i Torá, utan det finns heller inga tecken på att de någonsin tog emot undervisning i Torá, ens efter sin omvändelse. Eusebius berättar till och med om hur en ung man utvaldes till "ledarskapsträning" på grund av "utomordentlig fysik, tilldragande uppträdande och nitiska ande." (9)
De  lämnades utan tillräcklig utbildning, kanske bara med en enkel kopia av en evangelieberättelse, utelämnade åt att klara sig själva och försöka undervisa sina nya församlingar att vandra en gudfruktig väg.       
 
Ett uttalande av Eusebius angående Petrus' evangeliseringsmetod är också förvirrande. Där omtalas att han brukade "anpassa sin undervisning till situationen utan någon systematisk ordning av Herrens uttalanden..." (10)
Petrus brukade med andra ord tidvis "vingklippa budskapet", när han talade till åhörarna. Hur mycket Petrus improviserade, när han talade, är omöjligt för oss att veta. Det som är viktigt för vår förståelse är hur som helst att de tidiga kyrkofäderna såg hans påstådda metoder att framföra budskapet till folket som helt acceptabla. Detta föranleder oss att undra hur de tidiga förkunnarna möjligen presenterade evangeliet till en hednisk kultur, som inte hade någon kunskap alls i Torán. Hur i all världen kunde dessa män undervisa sin nya skara i Torán, som de själva inte hade någon kunskap om?
Man behöver bara ögna igenom listan av de tidiga kyrkofäderna för att se namn som Xystus, Hero, Telesphorus, Eros, Theophilus o.s.v. Informationen från dessa tidiga ledare visar att de alla helt saknade undervisning i Torán. Deras utbildning var snarare hellenistisk filosofi och det var genom grekisk filosofi som de tolkade och utarbetade sin nya kristna religion.
 
FÖRVANSKNING AV SANNINGEN

Effekten av detta märks mycket tidigt i kristendomens utveckling bland hedniska folk.
Det finns tre områden där vi klart kan se den tidiga kyrkans avvikelse från apostolisk undervisning:


# "Nattvards"-firandet.
# Sabbatsfirandet.
# Församlingens ledarskap.

Herrens måltid som var förknippad med Seder-måltiden (påskmåltiden), och som Paulus förmanade församlingen i Korint att hålla (1Kor. 5), började tidigt att förvanskas. Redan år 107 e Kr ser vi den kristna kyrkan utveckla en helt separat teologi och kult omkring detta firande. Utövandet förknippades inte längre med Sedermåltiden (som helt avskaffades av Kyrkan), utan nu fick den ett helt nytt namn, "eukaristin" eller "nattvarden". Denna "eukaisti" fick ett magiskt innehåll och kontrollerades rigoröst. Den ansågs till exempel giltig bara när den leddes av en biskop eller någon av honom anförtrodd. Den gavs status som transubstantiation, (11) eftersom det sades att "nattvarden är vår frälsare Jesu Kristi kropp" (12) och "brödet är medel till odödlighet, motgiftet mot död, och ger evigt liv i Jesus Kristus." (13) I och med detta ser vi alla grundläggande inslag i en katolsk mässa så tidigt som år 107 e Kr.
 
SABBATEN ÄNDRAS

Beträffande ändringen av gudstjänstdag från sabbatsdagen (lördag) till söndagen, så skedde även detta mycket tidigt. Vi ser i Ignatius skrifter ca. 107 e Kr att sabbatsfirande ansågs vara en del av ett "föråldrat utövande", så de troende tvingades att ändra sin almanacka till "Herrens dag,... då vårt liv uppstod genom hans kraft..." (14)
I  Barnabasbrevet, som skrevs omkring 100 e Kr, ser vi ett försök att använda de profetiska skrifterna som bevis för att Gud inte längre hade behag till sabbatsfirande utan det hade nu ersatts med den "åttonde dagen som är början på ett annat rike. Vi firar därför den åttonde dagen för att glädja oss, dagen då Jesus uppstod från döden,  och blev upphöjd i det himmelska." (15) I Mathetes' brev skrivet ca.130 e Kr fördöms judiskt utövande i överensstämmelse med Torá med all önskvärd tydlighet.
"Men åter igen deras samvetsbetänkligheter rörande kött, och deras vidskepelse angående sabbaten och det meningslösa i deras omskärelse och hyckleriet i deras fastor och nymånader, som alltihop, jag förmodar att ni (inte) behöver lära av mej, är löjligt och ovärdigt allt hänsynstagande." (16)

Alltså  var ledarskapet i Kyrkan helt klart förespråkare för att man skulle ändra på när föreskrivna dagar för tillbedjan (gudstjänst) skulle  firas. Men vad som är ännu mer besvärande är hur Kyrkan genomförde denna förändring. Endast genom att tvinga folket till lydnad kunde man åstadkomma detta. Hur genomfördes det? Genom att skapa en hierarkisk toppstyrd struktur som höll folket i schack.
 
"Ni måsta alla följa biskopens ledning, som Jesus Kristus följde Fadern; följ kyrkorådet som du skulle ha följt apostlarna; vörda diakonerna som du skulle vörda Guds bud. Låt ingen göra något som rör Kyrkan utan biskopens medgivande. Bara det nattvardsfirande, som hålls under biskopen eller någon som han har anförtrott det, anses giltigt. Låt folket vara där biskopen framträder, så som där Jesus Kristus är, där är den Katolska (allmänna) kyrkan. Det är inte tillåtet utan tillstånd från biskopen att döpa eller att hålla en kärleksmåltid ; men vadhelst han godkänner, det behagar också Gud."
(17)
 
"Låt er inte vilseledas; om det inte finns en tjänare innanför altaret måste man vara utan Guds bröd. Säkert är att om bönerna från en eller två har sådan verkan, hur mycket mer biskopens och hela kyrkans! ...den som håller sig borta från de gemensamma sammankomsterna trots detta faktum, visar stolthet och blir sekterisk; för skriften säger: Gud står emot de högmodiga. Låt oss därför ta vara på detta och inte motarbeta biskopen, på det att vi må vara undergivna Gud." (18)
 
"Förhindra de fördärvliga ogräsplantorna. Deras trädgårdsmästare är inte Jesus Kristus, de är inte Faderns plantering. ...alla de som tillhör Gud och Jesus Kristus är enbart dessa som tar ställning för biskopen; och alla dessa som måhända redan ändrat sinne och återvänder till kyrkans enhet, skall likaledes tillhöra Gud, och således leva ett liv som är acceptabelt för Jesus Kristus. Låt er inte luras, mina bröder; om en någon springer efter en söndrare, kan han inte ärva Guds rike; om en någon väljer att tänka annorlunda, så bryter han all förbindelse med passionshistorien." (19)
 
"Var på er vakt så ni bara deltar i en nattvard; för en är vår Herre Jesu Kristi kropp, och en är bägaren som förenar oss med hans blod, och ett är altaret, precis som det är en biskop som assisteras av prästerna och diakonerna, församlingens tjänare. På så sätt fogar ni er i allt efter Guds vilja." (20)
 
HIERARKIN FÖRSTÄRKS

Så snart män som Ignatius hade tillskansat sig Torás auktoritet i sina kyrkor, var hoppet om Torás efterlevnad i dessa församlingar förlorat. I Ignatius' skrifter (107e Kr) ser vi klart att förebilden för kyrkans ledning återspeglade den romerska statsmakten. Biskopens auktoritet ansågs jämställd med Messias' auktoritet. Att sätta sig upp mot biskopen var att sätta sig upp mot Gud själv. Nattvard, dop och offentliga sammankomster fick bara äga rum när, var och hur biskopen bestämt, och eftersom Ignatius klart uttryckt att dessa handlingar var nödvändiga för att bli frälst, var man tvungen att antingen lyda biskopens befallning eller förlora sin själ. Då nu biskoparna hade beslutat att söndagen var rätta dagen för församlingens sammankomster och att det var då som sakramenten hade verkan, kunde man endast bli frälst genom att fira gudstjänst på söndagar. I och med detta trampade biskoparna på Guds Torá och hans förbund.
Det ser dessutom ut som om denna enhet till varje pris skulle bevaras. Ignatius kunde inte ha uttryckt det tydligare då han sa att den som avviker från biskopen kapar alla förbindelser med passionshistorien och kan inte ärva Guds rike. Detta slag av enhet var temat för både kyrkan och synagogan under denna tid. Kyrkofädernas skrifter genomsyras av förmaningar till enhet  i och anpassning till den nya ortodoxin. Men vad vi förstår gjorde rabbinerna likadant. Båda sidor hotade med bannlysning för dem som var oliktänkande. Ena sidan höll Torá, men förkastade det Levande Ordet. Den andra sidan antog "Jesus Kristus", men förkastade Torá, den som Jeshua förkroppsligade. Och någonstans mellan dessa två poler befann sig de messianska troende och kämpade för sin överlevnad.
 
SAMMANFATTNING

Brytningen mellan den messianska Synagogan och den hellenistiska Kyrkan skedde till stor del genom påverkan av rabbinerna i Javne, som bestämde gränserna för normativ judendom och motsatte sig evangelium. De judiska synagogorna stängde alltså dörren för evangelium. När denna "huvudled" hade stängts återstod bara  för andra och tredje generationen messianska troende att evangelisera bland hedningar.
När så denna mångfald av hedningar strömmade in till församlingarna eller bildade konkurrerande grupper, översvämmades de messianska församlingarna snart av influenserna från dessa nya medlemmar. Nyutnämnda biskopar gjorde anspråk på att föra Guds talan  och började arrogant fördöma, förbundet, folket (judarna) och Torá som de knappt visste något om. De kritiserade skarpt judarna som de mest onda av alla folk, ett folk som fått sabbaten och omskärelsen inte som tecken på en välsignelse, utan snarare som ett medel till gudomlig hemsökelse och bestraffning. (21)
När dessa grupper bröt sej ur den messianskt judiska rörelsen, verkar det som om hot, tvång och numerärt överläge var de främsta faktorerna, som gjorde det möjligt för deras uppfattningar att bli normativ kristen teologi.
Som Jeshuas lärjungar måste vår uppgift, vår passion, vara att följa sanningen vart helst den leder oss, för det som sades om Torá

för länge sedan gäller fortfarande:

 

"Ditt ord, o HERRE, är evigt; det står fast i det himmelska." (22)

"(HaShem) tänker för evigt på sitt förbund, på det ord han påbjudit för tusen släkten, på det förbund han slöt med Abraham och på sin ed till Isak. Han fastställde det för Jakob som en stadga, för Israel som ett evigt förbund." (23)

Låt oss därför infria orden i 5 Mos. 30 genom att återvända till hans Torá med hela vårt hjärta så att tider av vederkvickelse äntligen kan komma från HERREN.

 

NOTER:
1  Eusebius, sid. 58-60
2  Vincent Martin, A House Divided: The Parting of the Ways Between Synagogue and  
    Church (New York: Paulist Press 1995), p. 109.
3  Ibid. sid. 112.
4  Philip S. Alexander, "A Parting of the Ways from a Rabbinic Jewish Perspective, "Jews
    and Christians, the Parting of the Ways: A.D. 70 to 135, Ed. James D. G. Dunn,  
    (Grand Rapids,       
    MI: Eerdmans Publishing Co., 1999), sid.7.
5  Julius Scott, Glimpses of Jewish Christianity from the End of Acts to Justin Martyr,
    from an unpublished paper presented at ETS meeting, November 1997.
6  Martin, sid.154
7  Eusebius, sid. 100
8  1Timothy 3:6.
9   Eusebius, sid. 83-84.
10 Eusebius, sid. 104.
11 Förvandlingen av en substans till en annan - från vin till blod.
12 A. Roberts, J. Donaldson ed., "Ignatius, Letter to the Smyrnaeans." The Ante-Nicene
    Fathers Volume I. (Albany , OR: AGES Digital Library, 1999). Chapters 7-8.
13 A. Roberts, J. Donaldson ed., "Ignatius, Letter to the Ephesians," Ch. 20.
14 A. Roberts, J. Donaldson ed., "Ignatius, Letter to the Magnesians," Ch. 9.
15 A. Roberts, J. Donaldson ed., "The Letter of Barnabas," Ch. 15.
16 A. Roberts, J. Donaldson ed., "The Letter of Mathetes to Diognetus, " Ch. 4.
17 A. Roberts, J. Donaldson ed., "Ignateus to Smyrnaeans," Ch. 8.
18 A. Roberts, J. Donaldson ed., "Ignatius to Ephesians," Ch.5.
19 A. Roberts, J. Donaldson ed., "Ignatius to Philadelphians," Ch. 3.
20 A. Roberts, J. Donaldson ed., "Ignatius to Philadelphians," Ch. 4.
21 A. Roberts, J. Donaldson ed., Justin Martyr, "Apology."
22 Psalm 119: 89.
23 Psalm 105:8-10.

Om författaren

Christopher O´Quin avlade akademisk examen vid Biola University 1984 (B.A. i Historia) och vid CSULA 1992 (M.A. i Historia). Han har undervisat på universitetsnivå i Biola och Trinity Western universitetet i Langley, B.C., Canada. Han och hustrun Mia har fyra barn och är medlemmar i Beit Hallel.

DEN RÄTTFÄRDIGE JAKOBS DÖD (1)

Eusebius' skildring av den rättfärdige Jakobs död.

Jakob, Herrens bror, övertog ledningen av kyrkan i samverkan med apostlarna. Han har kallats den rättfärdige allt ifrån vår Frälsares dagar till nu, på grund av att det fanns många som bar namnet Jakob.
Han var from ända från moderlivet; han drack inte vin eller starka drycker, inte heller åt han kött. Ingen rakkniv kom nära hans huvud; han smörjde sig inte med olja, och han nyttjade inte badinrättningar. Han ensam hade tillstånd att träda in i det heliga, för han bar inte ylle utan linnekläder. Han hade för vana att ensam gå in i Templet. Han sågs ofta på sina knän, bedjande om förlåtelse för folkets synder, och hans knän blev hårda som på en kamel, för att han så ofta låg på knä, när han bad till Gud om förlåtelse för folket.
På grund av sin övermåttan höga rättsskaffenhet blev han kallad "den rättfärdige", och "tjänare" (oblias), som på grekiska betyder "en vågbrytare för folket" och "domare" i enlighet med vad profeterna uttrycker angående honom.
Nu frågade honom några av de sju sekterna, som fanns bland folket och som jag nämnde i minneskrönikan: "Vad är porten(Jeshua)?"  Och han svarade, att han var Frälsaren. På grund av dessa ord trodde några att Jeshua är Messias.
Men ovannämnda sekter trodde varken på uppståndelsen eller på en återkomst för att löna var och en efter hans gärningar. Men  många som trodde gjorde det på grund av Jakob. När därför även många av de ledande trodde, blev det oroligheter bland judarna, de skriftlärda och fariseerna, som sade att det fannsr risk att hela folket skulle se Jeshua som Messias. Därför kom  en grupp till Jakob och sade; "Vi bönfaller dig, hindra folket för de har gått vilse beträffande Jeshua, som om han vore Messias. Vi bönfaller dig att övertyga alla som har kommit till påskhögtiden angående Jeshua.För vi har alla förtroende för dig. Vi och hela folket intygar att du är rättfärdig, och att du inte har anseende till person. Övertyga därför folkskaran att inte gå vilse angående Jeshua.  Allt folket och även vi har förtroende för dej. Ställ dej därför på toppen av Templet, för att synas väl och för att folket med lätthet ska kunna höra dina ord. 


De ovannämnda skriftlärda och fariséerna placerade därför Jakob på Templets högsta punkt, och ropade till honom: "Du rättfärdige, till vilken vi alla torde ha förtroende, ty folket har letts vilse av Jeshua den korsfäste, förklara för oss, Vad är (Jeshuas) port"?
Jakob svarade med hög röst: "Varför frågar ni mej angående Jeshua, människosonen? Han sitter i himlen vid Maktens högra sida, och skall komma på himlens skyar."

När många blev helt övertygade och jublade över Jakobs vittnesbörd, och sade: "Hosianna till Davids son", sade dessa skriftlärda och fariséer igen till varandra: "Vi gjorde fel som tillät ett sådant vittnesbörd om Jeshua. Men låt oss gå upp och kasta ner honom, så att de måtte akta sej för att tro på honom." Och de ropade högt och sa: "Oh, nej! Den rättfärdige mannen har fullständigt misstagit sig!"
Och de uppfyllde Skriftens ord från Jesaja: "Låt oss skaffa undan den rättfärdige mannen för han är besvärande för oss. Därför skall de få äta sina gärningars frukt."
De klättrade så upp och knuffade ner den rättfärdige mannen och sade till varandra: "Låt oss stena Jakob den rättfärdige." Och de började stena honom, för han dog inte av fallet. Men han föll på knä och sade: "Jag bönfaller dig Gud vår Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör". Och medan de fortsatte att stena honom ropade en prästson som härstammade från Rekabiterna, vilka omnämns av profeten Jeremia: "Sluta! Vad gör ni? Den rättfärdige ber för er." Och en av dem som var valkare, tog klubban som han klappade ut kläder med och slog den rättfärdige i huvudet. Och så led han martyrdöden. Och de begravde honom på en plats nära Templet, och hans grav finns fortfarande kvar där. Han blev ett sant vittnesbörd både för judar och greker, om att Jeshua är Messias.


Denna artikelserie - Ny granskning av kyrkans historia - är översatt från tidningen Bikurei Tzion (Sions förstlingsfrukt) Webbsida: www.ffoz.org