Den andra betydelsefulla ändringen som kejsar Konstantin genomförde var tidpunkten för firandet av påsk, vilket inte var lika lätt att lösa som frågan om söndagen. Påskfirandet komplicerades av att Kristi uppståndelse inföll under den judisk/bibliska påsken som förläggs till det datum som bestäms av månens faser. Det betyder att datum för såväl den kristna som för den judiska påsken flyttar på sig från år till år jämfört med solkalendern. För de tidiga kristna var det här en svårlöst fråga, därför att de inte hade det ingående astronomiska vetande som krävdes för att exakt synkronisera månens faser med solåret.

("Tidiga kristna" i denna text syfter inte på apostlarnas tid utan på en senare då en antijudiskhet hade utvecklats som gjorde denna fråga svårlöst därför att man inte ville fira påsken under samma tid som judarna. MFS:s kommentar)

För Konstantin var det inte så mycket fråga om att bestämma ett riktigt datum för påsken som att förmå de olika kristna fraktionerna att komma överens om en gemensam dateringsmetod, så att alla kristna kom att fira uppståndelsen på samma dag, även om tekniskt sett detta datum inte var exakt. Detta hade avgörande politisk betydelse för upprättandet av en statsreligion med en enda regelsamling.

Frågan om påsken drevs till sin spets i vad som idag är en sömnig turkisk by berömd för sina fajansplattor och som fridfull turistort, belägen vid en sjö för dem som tröttnat på trängseln på de dammiga gatorna i Istanbul, som ligger ungefär 130 km därifrån. Idag heter den Iznik. För 1700 år sedan var det en blomstrande hellenistisk stad som hette Nicaea, som på grekiska betyder "seger". Det var ett namn som tilltalade Konstantin, som kallade sig själv för Constantinus Victorus.

En historiker skriver: "Den vackra staden låg på en kulle mitt i ett skogsrikt, blomsterprytt landskap med Askanska sjöns ljusklara vatten vid foten".
Det var här som Konstantin år 325 sammankallade det första kristna konciliet, som gjorde den första samfällda ansträngningen att lösa påskproblemet och att föreslå ett gemensamt datum för påskhögtiden.

Valet av Nicaea var ingen slump. Staden var strategiskt belägen i Öst-rom nära centrum i Konstantins renoverade imperium och den kunde lätt nås av de tre hundra biskopar som deltog. Nästan alla kom de från Österlandet, delvis därför att kristendomen ännu inte hade genomsyrat så många områden i väst. Den åldrige biskopen i Rom - vid den här tiden titulerades alla viktigare biskopar med hederstiteln papa, eller "påve" - Sylvester I - kom inte eftersom han var för sjuk, men han sände ombud.'

Konstantin var så angelägen att samla mötet att han bestred biskoparnas utgifter och ställde imperiets hela kommunikationsapparat och alla förläggningsplatser vid huvudvägarna till deras förfogande. I Nicaea betalade han för kost och logi. Sessionerna hölls i en stor basilika som byggts om till kyrka och audienssalen var ett kejserligt palats, som möjligen låg vid stranden av nuvarande Izniksjön.

Konciliet invigdes på senvåren, troligen 20 maj, utan Konstantin. Han kom en månad senare. De första sessionerna hölls i stadens största kyrka med öppna dörrar för allmänheten. Till och med hedniska teologer deltog i vissa debatter. Deltagarna samlades i små grupper i pelargångar och i trädgårdar, klädda i toga eller ämbetsskrud, där de diskuterade förhållandet mellan Gud och Kristus och innebörden av olika avsnitt i de heliga texterna, med avbrott för rikliga måltider med vin, kött, frukt och grönsaker framdukade av kejserliga tjänare.

För många av biskoparna och prästerna måste det här ha varit ett svindlande om än något overkligt ögonblick. Bara några år tidigare hade många av dem utövat sin religion i hemlighet. Några av dem hade blivit grymt förföljda. Paul, biskop i Nya Caesarea, hade mist förmågan att bruka sina händer på grund av tortyr med glödgade järn. Två egyptiska biskopar hade förlorat ett öga var. En av dem, som hette Pafnutius, hade fått knäsenorna avskurna. Konstantin vände sig senare i Nicaea speciellt till honom och kysste hans vanställda ansikte. Historikern Eusebius, som var ögonvittne vid konciliet, skriver om den överdådiga fest som hölls 25 juli för att fira Konstantins tjugoårsjubileum som kejsare och den fruktan som fortfarande grep biskoparna, när de passerade vakterna i bankettsalarna och såg "vapnen glimma" som så nyligen hade varit riktade mot dem.

Men denna helomvändning från fruktan till fest var ingenting mot Konstantins plötsliga omvandling av en kyrka som under tre hundra år hade saknat en central instans som kunde utfärda dogmer och bilägga tvister. Kristenheten hade varit utspridd och hetsad av myndigheterna, och den hade inte haft någon fast struktur för att bestämma gemensamma lärosatser utan den hade fungerat mindre som en enda sammanhängande religion och mera som en samling sekter och samfund, som visserligen följde samma grundsatser men som hade meningsskiljaktigheter i stort som smått - t.ex när man skulle fira påsken. Enighet hade alltid varit ett mål, men de flesta församlingar hade verkat mer eller mindre oberoende av varandra och överlåtit detaljer i lära och religionsutövning åt de äldste och medlemmarna i den lokala församlingen att klara ut. I en del städer, som var stora nog att utse biskop, hade sådana prelater utövat viss auktoritet, men som en historiker anmärkte när han behandlade Alexandrias frifräsarkyrkor med sina många motsättningar och gräl mellan sekter och kyrkoledare, "det var inte något ovanligt att man hade en alldeles egen lära".

Konstanstins mandat åt mötet i Nicaea var att lägga locket på denna regellöshet och upprätta en samling gemensamma regler som skulle genomdrivas av en central maktapparat med honom själv i egenskap av kejsare i spetsen. För att åstadkomma detta uppmanade Konstantin biskoparna att de skulle bilägga meningsskiljaktigheter om allt från rena futtigheter till grundläggande trosfrågor, varav den viktigaste var huruvida Gud Fader kom före Kristus Sonen eller om de båda alltid hade existerat.

En populär alexandrinsk teolog och presbyter vid namn Arius hade förespråkat det förstnämnda, men detta hade nyligen fördömts av hans mäktigaste rival och vedersakare Athanasius, biskopen i Alexandria. Både Arius och biskopen hade inbjudits för att plädera för sin sak vid konciliet.

Konstantin anlände till Nicea omkring 19 juni 325 och fick genast i sin hand en bunt papper med uppgifter om de motsättningar, stora som små, som rådde mellan deltagarna. Han tog bunten med sig in i audienssalen i sitt palats, där han officiellt öppnade konciliet iklädd en gyllene skrud besatt med ädelstenar, som en persisk kung. Han satt på en guldtron framför prelaterna medan han lyssnade på välkomsttalen, innan han reste sig för att svara de till största delen grekisktalande biskoparna på latin. Via en tolk välkomnade han dem men gick snabbt över till det som var syftet med detta koncilium och höll pappersbunten i högsta hugg likt en fader som ger en utskällning. Han sade till dem: "Jag, eder tjänare, blir djupt bedrövad varje gång Guds kyrka skakas av inre strider, vilket är värre ont än krigets ondska." Sedan befallde han biskoparna att sluta gräla och tog bunten och kastade den i lågorna i ett fyrfat. Medan den brann upp sade han till sina åhörare att de måste använda konciliet till att upprätta en enhetlig lära som de alla skulle följa - ett påbud som blev ledstjärnan för den katolska universella kyrkan i många sekel och något som i grunden skulle påverka alla livets skiften, bl.a inställningen till hur man skulle mäta tiden.

 Det finns inget detaljerat protokoll från de debatter som hölls om påsken i Nicaea, men de meningsskiljaktigheter som ledde fram till konciliet är väl kända. Denna fråga hade under lång tid gäckat Kristi anhängare, som hyste en stark önskan att fira den märkligaste händelsen i sin religion på rätt sätt.

Problemet var att ingen som bevittnade Kristi död och uppståndelse kom på tanken att anteckna datum. Evangelierna anger faktiskt olika och obestämda uppgifter om denna händelse i sin framställning av Jesu liv. Alla är ense om att Kristus uppstod första dagen i den judiska veckan - en söndag. Men vilken söndag? Tre evangelister - Matteus, Markus och Lukas - anger söndagen efter påskhögtiden i den judiska månaden Nisan. Men Johannesevangeliet utpekar ett annat datum i Nisan, en klyfta som förvärrats av förskjutningen hos den judiska månkalendern under åren efter Jesu korsfästelse.

De fornkristna brydde sig helt enkelt inte om att datera någonting av det begripliga skälet att Jesu lärjungar och tidiga anhängare hade en brinnande tro på sin frälsares snara återkomst. Tiden var för dem betydelselös, vilket understryks av att aposteln Paulus inte daterade de brev som finns i Nya testamentet. Han förklarar varför i ett brev skrivet till kyrkan i Galatien, där han ger en reprimand åt de kristna som ägnar mer uppmärksamhet åt "dagar och månader och tider och år", och anklagar dem för att vara mer intresserade av astrogologi och andra värdsliga ting än av Gud. I ett annat brev uppmanar Paulus de kristna i Kolossai i det inre av Mindre Asien att inte döma andra efter vad de äter och dricker, "eller i fråga om helgdag, nymånad eller sabbat, vilket är en skugga av det tillkommande".

När Jesus inte genast återkom, insåg de kristna att de behövde någon sorts dateringssystem. Någon gång in på 100-talet började de skriva tidsscheman för sina gudstjänster och enkla kalendrar med helgondagar och andra kristna helgdagar. De började också att gräla om tidsfrågor, som när man skulle hålla gudstjänst, på lördagen eller söndagen, och hur man skulle upprätta kronologi för händelser i Jesu liv. Detta blev allt mera betydelsefullt för en religion som grundade sig på verkligheten så som den framställdes i Bibeln, som hävdar att Kristus levde i historisk tid: han föddes, uppfostrades av Maria och Josef, döptes, blev en förkunnare, drogs inför rätta, avrättades och uppsteg ur sin grav tre dagar senare. Dessa centrala händelser bär upp evangelierna och kristendomen själv, vilket gör den till en historiens och kalenderns religion, en sann och stark verklighet för anhängarna i den stund de brottades med en annan kärnfråga i sin religion: läran om evigt liv och Guds existens utanför tiden.

Denna klyfta mellan Kristus bortom tiden och den historiske Kristus skapade tidigt spänningar inom kristendomen; det kom att bli en av de svåraste teologiska knäckfrågorna på medeltiden, när dogmens och mystikens Kristus blev allenarådande. Dock dog inte tanken på empirism och tidmätning helt ut, delvis tack vare kyrkans behov av att fastställa ett riktigt datum för påsken.
Vid tidpunkten för Nicaea hade de kristna i stort sett kommit överens om datum för att fira Kristi födelse och för en del andra viktiga tilldragelser, bl.a dagar då olika helgons martyrdöd skulle firas - dvs. dagar som avsågs markera viktiga händelser i den kristna kalendern och som var alternativ till hedniska högtidsdagar. Första gången det är känt att en martyr har firats tycks ha inträffat i mitten av 100-talet, då biskoparna i Smyrna brändes på bål "andra dagen i början av månaden xanthicus, dagen före mars sju calendae, på en stor sabbat, vid åttonde timmen. Han arresterades av Herodes, när Filip av Thralles var överstepräst och Statius Quadratius prokonsul, medan vår herre Jesus Kristus härskar i evinnerlighet." Enligt ett ögonvittne bortfördes biskopens ben för att jordfästas på en anan plats "där Herren vill låta oss samlas och högtidlighålla hans martyrium - hans `födelsedag´- både för att minnas de hjältar som föregått honom och stärka och förbereda de hjältar som kommer att följa honom".

När det gäller påsken var de flesta kristna år 325 eniga om att den skulle föregås av fasta, och att den heliga dagen skulle ha någon sorts förbindelse med den fullmåne som infaller under den judiska månaden Nisan. Men därutöver hade enskilda kyrkor och sekter olika uppfattning om huruvida påskdagen skulle infalla på en söndag eller på det ungefärliga datum under Nisan då Kristus uppstod från de döda, vilket varierade på grund av den judiska månkalenerns förskjutning. En bit in på 200-talet hade en växande antisemitism bland icke-judiska anhängare ytterligare bidrit till förvirringen, då kristna fick fördomar mot att använda dateringar som var avhängiga av att judiska präster angav när månaden Nisan skulle börja. Det ledde fram till ett tredje alternativ, nämligen att länka Kristi uppståndelse till solåret och Caesars kalender genom att använda vårdagjämningen som ett fixerat astronomiskt datum till att bestämma påsken. När väl detta datum blivit förankrat kunde man utarbeta en formel som kunde korrelera vårdagjämningen med månens faser och veckocykelns söndagar.

Ingen av de bevarade föreskrifter som utfärdades av konciliet nämner påskproblemet direkt, även om de regler som blev resultatet av mötet i Nicaea är väl kända bland kristna: att påsken skall infalla den första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen, men aldrig i början av den judiska påskhögtiden. Stämningen bland de församlade biskoparna sammanfattades av kejsaren själv i ett brev till biskopar och andra kyrkoledare som inte varit med på konciliet: "Genom en enhällig dom", skrev kejsaren, "har beslutats att den heliga påskhögtiden bör firas överallt på en och samma dag." I samma brev noterar Konstantin att konciliet var motståndare till bruket att följa den judiska kalendern för att bestämma påsken. "Vi bör inte", säger han i brevet som är genomsyrat at antisemitism, "ha något gemensamt med judarna, ty frälsaren har anvisat en annan väg."

Men konciliets lösning var knappast perfekt. För det första gjorde det till norm en helgdag som ändrar datum varje år, vilket var en tanke som skapade förvirring hos vanliga kristna och nyligen omvända hedningar, vana vid att årliga helgdagar inföll på samma dag varje år. För det andra var det ett problem att den lösning man kom fram till i Nicaea krävde något som på den tiden var omöjligt: en riktig datumbestämning i förväg som byggde på en exakt kunskap om solens, jordens och månens rörelser. Antikens vetenskapsmän kunde bara räkna fram ett ungefärligt datum, och denna verklighet skulle förfölja tideräknare under många sekler när de försökte - och misslyckades med att fastställa riktigt datum för påsken. I avsaknad av vetenskapliga insikter föll de flesta kyrkor tillbaka på ett godtyckligt datum för vårdagjämningen, nämligen 21 mars.

En annan svaghet med lösningen i Nicaea var att konciliets biskopar och tideräknare inte lyckades korrigera det största felet med Caesars kalender: den årliga missstämningen på 11 minuter. Det innbar att påsken, fastlåst vid en fixerad vårdagjämning, skulle förskjutas bakåt i takt med kalendern i övrigt och komma efter jordens sanna omloppstid med ett helt dygn ungefär vart 128:e år. År 325 hade den julianska kalendern redan kommit tre dygn efter utgångsläget då Caesar införde sina reformer 45 f Kr., när vårdagjämningen inföll 25 mars.

Om den andra stora tvistefrågan i Nicaea - den om Kristi natur - hade konciliet heta debatter hela denna långa sommar för längesen; slutligen utfärdades 25 juli den Nicenska trosbekännelsen som förklarade att arianismen var kättersk och fastslog att Kristus och Gud var av samma väsen och båda alltid existrat. Men ännu viktigare än frågorna om Kristi natur och datum för påsken var kodifieringen i Nicaea av Konstantins sammanslagning av kyrka och staten. Det var ett skickligt politiskt schackdrag av den sluge kejsaren, vilket under följande sekel obönhörligt skulle länka kyrkan till den världsliga makten, rikedomen och absolutismen - först som ett bihang till det kejserliga Rom och sedan som en självständig enhet som fick sitt allomfattande inflytande av sin egen imperieliknande maktstruktur och maktutövning över kristna områden.

Konstantin avslutade konciliet med att förmana de ännu käbblande biskoparna att bevara enigheten till vilket pris som helst och att utöva sin nyfunna makt med aktsamhet. "Var som en klok läkare", sade han, "som behandlar olika fall med urskillning och är allt för alla." Det var knappast någon bland de församlade denna varma dag vid Medelhavet som - medan de smakade på kejsarens kött och frukt och smuttade på hans vin - hade en aning om hur sannspådd han skulle bli med sina avslutningsord: att denna en gång olagligförklarade religion i sanning skulle bli "allt för alla" i alla livets skiften, inklusive tiden, och efterträda själva Rom som den största makten på jorden, vilken skulle styra miljontals människors liv och själar i otaliga kommande generationer.