Den andra betydelsefulla ändringen som
kejsar Konstantin genomförde var tidpunkten för firandet av påsk,
vilket inte var lika lätt att lösa som frågan om söndagen.
Påskfirandet komplicerades av att Kristi uppståndelse inföll under
den judisk/bibliska påsken som förläggs till det datum som bestäms
av månens faser. Det betyder att datum för såväl den kristna som för
den judiska påsken flyttar på sig från år till år jämfört med
solkalendern. För de tidiga kristna var det här en svårlöst fråga,
därför att de inte hade det ingående astronomiska vetande som
krävdes för att exakt synkronisera månens faser med solåret.
("Tidiga
kristna" i denna text syfter inte på apostlarnas tid utan på en
senare då en antijudiskhet hade utvecklats som gjorde denna fråga
svårlöst därför att man inte ville fira påsken under samma tid som
judarna. MFS:s kommentar)
För Konstantin var det inte så mycket
fråga om att bestämma ett riktigt datum för påsken som att förmå de
olika kristna fraktionerna att komma överens om en gemensam
dateringsmetod, så att alla kristna kom att fira uppståndelsen på
samma dag, även om tekniskt sett detta datum inte var exakt. Detta
hade avgörande politisk betydelse för upprättandet av en
statsreligion med en enda regelsamling.
Frågan om påsken drevs till sin spets
i vad som idag är en sömnig turkisk by berömd för sina fajansplattor
och som fridfull turistort, belägen vid en sjö för dem som tröttnat
på trängseln på de dammiga gatorna i Istanbul, som ligger ungefär
130 km därifrån. Idag heter den Iznik. För 1700 år sedan var det en
blomstrande hellenistisk stad som hette Nicaea, som på grekiska
betyder "seger". Det var ett namn som tilltalade Konstantin, som
kallade sig själv för Constantinus Victorus.
En historiker skriver: "Den vackra staden låg på en kulle mitt i
ett skogsrikt, blomsterprytt landskap med Askanska sjöns ljusklara
vatten vid foten".
Det var här som Konstantin år 325 sammankallade det första
kristna konciliet, som gjorde den första samfällda ansträngningen
att lösa påskproblemet och att föreslå ett gemensamt datum för
påskhögtiden.
Valet av Nicaea var ingen slump.
Staden var strategiskt belägen i Öst-rom nära centrum i Konstantins
renoverade imperium och den kunde lätt nås av de tre hundra biskopar
som deltog. Nästan alla kom de från Österlandet, delvis därför att
kristendomen ännu inte hade genomsyrat så många områden i väst. Den
åldrige biskopen i Rom - vid den här tiden titulerades alla
viktigare biskopar med hederstiteln papa, eller "påve" - Sylvester I
- kom inte eftersom han var för sjuk, men han sände ombud.'
Konstantin var så angelägen att samla mötet att han bestred
biskoparnas utgifter och ställde imperiets hela
kommunikationsapparat och alla förläggningsplatser vid huvudvägarna
till deras förfogande. I Nicaea betalade han för kost och logi.
Sessionerna hölls i en stor basilika som byggts om till kyrka och
audienssalen var ett kejserligt palats, som möjligen låg vid
stranden av nuvarande Izniksjön.
Konciliet invigdes på senvåren,
troligen 20 maj, utan Konstantin. Han kom en månad senare. De första
sessionerna hölls i stadens största kyrka med öppna dörrar för
allmänheten. Till och med hedniska teologer deltog i vissa debatter.
Deltagarna samlades i små grupper i pelargångar och i trädgårdar,
klädda i toga eller ämbetsskrud, där de diskuterade förhållandet
mellan Gud och Kristus och innebörden av olika avsnitt i de heliga
texterna, med avbrott för rikliga måltider med vin, kött, frukt och
grönsaker framdukade av kejserliga tjänare.
För många av biskoparna och prästerna måste det här ha varit ett
svindlande om än något overkligt ögonblick. Bara några år tidigare
hade många av dem utövat sin religion i hemlighet. Några av dem hade
blivit grymt förföljda. Paul, biskop i Nya Caesarea, hade mist
förmågan att bruka sina händer på grund av tortyr med glödgade järn.
Två egyptiska biskopar hade förlorat ett öga var. En av dem, som
hette Pafnutius, hade fått knäsenorna avskurna. Konstantin vände sig
senare i Nicaea speciellt till honom och kysste hans vanställda
ansikte. Historikern Eusebius, som var ögonvittne vid konciliet,
skriver om den överdådiga fest som hölls 25 juli för att fira
Konstantins tjugoårsjubileum som kejsare och den fruktan som
fortfarande grep biskoparna, när de passerade vakterna i
bankettsalarna och såg "vapnen glimma" som så nyligen hade varit
riktade mot dem.
Men denna helomvändning från fruktan till fest var ingenting mot
Konstantins plötsliga omvandling av en kyrka som under tre hundra år
hade saknat en central instans som kunde utfärda dogmer och bilägga
tvister. Kristenheten hade varit utspridd och hetsad av
myndigheterna, och den hade inte haft någon fast struktur för att
bestämma gemensamma lärosatser utan den hade fungerat mindre som en
enda sammanhängande religion och mera som en samling sekter och
samfund, som visserligen följde samma grundsatser men som hade
meningsskiljaktigheter i stort som smått - t.ex när man skulle fira
påsken. Enighet hade alltid varit ett mål, men de flesta
församlingar hade verkat mer eller mindre oberoende av varandra och
överlåtit detaljer i lära och religionsutövning åt de äldste och
medlemmarna i den lokala församlingen att klara ut. I en del städer,
som var stora nog att utse biskop, hade sådana prelater utövat viss
auktoritet, men som en historiker anmärkte när han behandlade
Alexandrias frifräsarkyrkor med sina många motsättningar och gräl
mellan sekter och kyrkoledare, "det var inte något ovanligt att
man hade en alldeles egen lära".
Konstanstins mandat åt mötet i Nicaea var att lägga locket på denna
regellöshet och upprätta en samling gemensamma regler som skulle
genomdrivas av en central maktapparat med honom själv i egenskap av
kejsare i spetsen. För att åstadkomma detta uppmanade Konstantin
biskoparna att de skulle bilägga meningsskiljaktigheter om allt från
rena futtigheter till grundläggande trosfrågor, varav den viktigaste
var huruvida Gud Fader kom före Kristus Sonen eller om de båda
alltid hade existerat.
En populär alexandrinsk teolog och presbyter vid namn Arius hade
förespråkat det förstnämnda, men detta hade nyligen fördömts av hans
mäktigaste rival och vedersakare Athanasius, biskopen i Alexandria.
Både Arius och biskopen hade inbjudits för att plädera för sin sak
vid konciliet.
Konstantin anlände till Nicea omkring 19 juni 325 och fick genast i
sin hand en bunt papper med uppgifter om de motsättningar, stora som
små, som rådde mellan deltagarna. Han tog bunten med sig in i
audienssalen i sitt palats, där han officiellt öppnade konciliet
iklädd en gyllene skrud besatt med ädelstenar, som en persisk kung.
Han satt på en guldtron framför prelaterna medan han lyssnade på
välkomsttalen, innan han reste sig för att svara de till största
delen grekisktalande biskoparna på latin. Via en tolk välkomnade han
dem men gick snabbt över till det som var syftet med detta koncilium
och höll pappersbunten i högsta hugg likt en fader som ger en
utskällning. Han sade till dem: "Jag, eder tjänare, blir djupt
bedrövad varje gång Guds kyrka skakas av inre strider, vilket är
värre ont än krigets ondska." Sedan befallde han biskoparna att
sluta gräla och tog bunten och kastade den i lågorna i ett fyrfat.
Medan den brann upp sade han till sina åhörare att de måste använda
konciliet till att upprätta en enhetlig lära som de alla skulle
följa - ett påbud som blev ledstjärnan för den katolska universella
kyrkan i många sekel och något som i grunden skulle påverka alla
livets skiften, bl.a inställningen till hur man skulle mäta tiden.
Det finns inget detaljerat protokoll från de debatter som hölls om
påsken i Nicaea, men de meningsskiljaktigheter som ledde fram till
konciliet är väl kända. Denna fråga hade under lång tid gäckat
Kristi anhängare, som hyste en stark önskan att fira den märkligaste
händelsen i sin religion på rätt sätt.
Problemet var att ingen som
bevittnade Kristi död och uppståndelse kom på tanken att anteckna
datum. Evangelierna anger faktiskt olika och obestämda uppgifter om
denna händelse i sin framställning av Jesu liv. Alla är ense om att
Kristus uppstod första dagen i den judiska veckan - en söndag. Men
vilken söndag? Tre evangelister - Matteus, Markus och Lukas - anger
söndagen efter påskhögtiden i den judiska månaden Nisan. Men
Johannesevangeliet utpekar ett annat datum i Nisan, en klyfta som
förvärrats av förskjutningen hos den judiska månkalendern under åren
efter Jesu korsfästelse.
De fornkristna
brydde sig helt enkelt inte om att datera någonting av det
begripliga skälet att Jesu lärjungar och tidiga anhängare hade en
brinnande tro på sin frälsares snara återkomst. Tiden var för dem
betydelselös, vilket understryks av att aposteln Paulus inte
daterade de brev som finns i Nya testamentet. Han förklarar varför i
ett brev skrivet till kyrkan i Galatien, där han ger en reprimand åt
de kristna som ägnar mer uppmärksamhet åt "dagar och månader och
tider och år", och anklagar dem för att vara mer intresserade av
astrogologi och andra värdsliga ting än av Gud. I ett annat brev
uppmanar Paulus de kristna i Kolossai i det inre av Mindre Asien att
inte döma andra efter vad de äter och dricker, "eller i fråga om
helgdag, nymånad eller sabbat, vilket är en skugga av det
tillkommande".
När Jesus inte genast återkom, insåg de kristna att de behövde någon
sorts dateringssystem. Någon gång in på 100-talet började de skriva
tidsscheman för sina gudstjänster och enkla kalendrar med
helgondagar och andra kristna helgdagar. De började också att gräla
om tidsfrågor, som när man skulle hålla gudstjänst, på lördagen
eller söndagen, och hur man skulle upprätta kronologi för händelser
i Jesu liv. Detta blev allt mera betydelsefullt för en religion som
grundade sig på verkligheten så som den framställdes i Bibeln, som
hävdar att Kristus levde i historisk tid: han föddes, uppfostrades
av Maria och Josef, döptes, blev en förkunnare, drogs inför rätta,
avrättades och uppsteg ur sin grav tre dagar senare. Dessa centrala
händelser bär upp evangelierna och kristendomen själv, vilket gör
den till en historiens och kalenderns religion, en sann och stark
verklighet för anhängarna i den stund de brottades med en annan
kärnfråga i sin religion: läran om evigt liv och Guds existens
utanför tiden.
Denna klyfta mellan Kristus bortom tiden och den historiske Kristus
skapade tidigt spänningar inom kristendomen; det kom att bli en av
de svåraste teologiska knäckfrågorna på medeltiden, när dogmens och
mystikens Kristus blev allenarådande. Dock dog inte tanken på
empirism och tidmätning helt ut, delvis tack vare kyrkans behov av
att fastställa ett riktigt datum för påsken.
Vid tidpunkten för Nicaea hade de kristna i stort sett kommit
överens om datum för att fira Kristi födelse och för en del andra
viktiga tilldragelser, bl.a dagar då olika helgons martyrdöd skulle
firas - dvs. dagar som avsågs markera viktiga händelser i den
kristna kalendern och som var alternativ till hedniska högtidsdagar.
Första gången det är känt att en martyr har firats tycks ha
inträffat i mitten av 100-talet, då biskoparna i Smyrna brändes på
bål "andra dagen i början av månaden xanthicus, dagen före mars
sju calendae, på en stor sabbat, vid åttonde timmen. Han
arresterades av Herodes, när Filip av Thralles var överstepräst och
Statius Quadratius prokonsul, medan vår herre Jesus Kristus härskar
i evinnerlighet." Enligt ett ögonvittne bortfördes biskopens ben
för att jordfästas på en anan plats "där Herren vill låta oss
samlas och högtidlighålla hans martyrium - hans `födelsedag´- både
för att minnas de hjältar som föregått honom och stärka och
förbereda de hjältar som kommer att följa honom".
När det gäller påsken var de flesta kristna år 325 eniga om att
den skulle föregås av fasta, och att den heliga dagen skulle ha
någon sorts förbindelse med den fullmåne som infaller under den
judiska månaden Nisan. Men därutöver hade enskilda kyrkor och sekter
olika uppfattning om huruvida påskdagen skulle infalla på en söndag
eller på det ungefärliga datum under Nisan då Kristus uppstod från
de döda, vilket varierade på grund av den judiska månkalenerns
förskjutning. En bit in på 200-talet hade en växande antisemitism
bland icke-judiska anhängare ytterligare bidrit till förvirringen,
då kristna fick fördomar mot att använda dateringar som var
avhängiga av att judiska präster angav när månaden Nisan skulle
börja. Det ledde fram till ett tredje alternativ, nämligen att länka
Kristi uppståndelse till solåret och Caesars kalender genom att
använda vårdagjämningen som ett fixerat astronomiskt datum till att
bestämma påsken. När väl detta datum blivit förankrat kunde man
utarbeta en formel som kunde korrelera vårdagjämningen med månens
faser och veckocykelns söndagar.
Ingen av de bevarade föreskrifter som utfärdades av konciliet
nämner påskproblemet direkt, även om de regler som blev resultatet
av mötet i Nicaea är väl kända bland kristna: att påsken skall
infalla den första söndagen efter första fullmånen efter
vårdagjämningen, men aldrig i början av den judiska påskhögtiden.
Stämningen bland de församlade biskoparna sammanfattades av kejsaren
själv i ett brev till biskopar och andra kyrkoledare som inte varit
med på konciliet: "Genom en enhällig dom", skrev kejsaren,
"har beslutats att den heliga påskhögtiden bör firas överallt på en
och samma dag." I samma brev noterar Konstantin att konciliet
var motståndare till bruket att följa den judiska kalendern för att
bestämma påsken. "Vi bör inte", säger han i brevet som är
genomsyrat at antisemitism, "ha något gemensamt med judarna, ty
frälsaren har anvisat en annan väg."
Men konciliets lösning var knappast perfekt. För det första gjorde
det till norm en helgdag som ändrar datum varje år, vilket var en
tanke som skapade förvirring hos vanliga kristna och nyligen omvända
hedningar, vana vid att årliga helgdagar inföll på samma dag varje
år. För det andra var det ett problem att den lösning man kom fram
till i Nicaea krävde något som på den tiden var omöjligt: en riktig
datumbestämning i förväg som byggde på en exakt kunskap om solens,
jordens och månens rörelser. Antikens vetenskapsmän kunde bara räkna
fram ett ungefärligt datum, och denna verklighet skulle förfölja
tideräknare under många sekler när de försökte - och misslyckades
med att fastställa riktigt datum för påsken. I avsaknad av
vetenskapliga insikter föll de flesta kyrkor tillbaka på ett
godtyckligt datum för vårdagjämningen, nämligen 21 mars.
En annan svaghet med lösningen i Nicaea var att konciliets biskopar
och tideräknare inte lyckades korrigera det största felet med
Caesars kalender: den årliga missstämningen på 11 minuter. Det
innbar att påsken, fastlåst vid en fixerad vårdagjämning, skulle
förskjutas bakåt i takt med kalendern i övrigt och komma efter
jordens sanna omloppstid med ett helt dygn ungefär vart 128:e år. År
325 hade den julianska kalendern redan kommit tre dygn efter
utgångsläget då Caesar införde sina reformer 45 f Kr., när
vårdagjämningen inföll 25 mars.
Om den andra stora tvistefrågan i Nicaea - den om Kristi natur -
hade konciliet heta debatter hela denna långa sommar för längesen;
slutligen utfärdades 25 juli den Nicenska trosbekännelsen som
förklarade att arianismen var kättersk och fastslog att Kristus och
Gud var av samma väsen och båda alltid existrat. Men ännu viktigare
än frågorna om Kristi natur och datum för påsken var kodifieringen i
Nicaea av Konstantins sammanslagning av kyrka och staten. Det var
ett skickligt politiskt schackdrag av den sluge kejsaren, vilket
under följande sekel obönhörligt skulle länka kyrkan till den
världsliga makten, rikedomen och absolutismen - först som ett bihang
till det kejserliga Rom och sedan som en självständig enhet som fick
sitt allomfattande inflytande av sin egen imperieliknande
maktstruktur och maktutövning över kristna områden.
Konstantin avslutade konciliet med att förmana de ännu käbblande
biskoparna att bevara enigheten till vilket pris som helst och att
utöva sin nyfunna makt med aktsamhet. "Var som en klok läkare",
sade han, "som behandlar olika fall med urskillning och är
allt för alla." Det var knappast någon bland de församlade denna
varma dag vid Medelhavet som - medan de smakade på kejsarens kött
och frukt och smuttade på hans vin - hade en aning om hur sannspådd
han skulle bli med sina avslutningsord: att denna en gång
olagligförklarade religion i sanning skulle bli "allt för alla" i
alla livets skiften, inklusive tiden, och efterträda själva Rom som
den största makten på jorden, vilken skulle styra miljontals
människors liv och själar i otaliga kommande generationer.
|